outsläcklig sorg öfver oss sjelfva och andra. Lyd mig, ni vet, att jag har rätt.»
Han ville ej höra; men hon tvingade honom med böner och kärleksfulla ord mot dörren; här grep han henne ännu en gång och kysste henne; derpå for han ut genom dörren och gick halft sanslös genom förstugan.
Hon kastade sig i soffan och höll händerna för ögonen; hans kyssar brände henne, hon älskade honom, det var en smärta i detta, som insnörde henne i en lycksalig ångest, och hennes tankar stodo alldeles stilla framför detta enda.
Hon förmådde ej tänka på sin man och på sin son; men den halfklara oro, hon en tid hade kämpat med, blandade sig smärtsamt in i den outsägliga förvirringen.
Hennes man kom hem och gick från förstugan direkt in i sitt skrifrum. Der var ett litet skåp på väggen, hvartill han bar nyckeln på sin nyckelknippa, och hvari han förvarade en del sällsynta medikament; apoteket var icke synnerligen pålitligt.
Professorn sökte ut några styrkande droppar, blandade en kraftig dosis i vatten och drack ur det. Derefter betraktade han sitt ansigte i spegeln; det var mycket blekt.
Då han hade stått en stund, släckte han ljuset och gick genom salongen för att tvätta sig i sängkammaren, som han alltid gjorde, när han kom hem från sin praktik om aftnarne.
»God afton, Wenche; skall du inte snart tända lampan?» frågade han, i det han gick förbi.
»Jo,» svarade hon från soffan, utan att röra sig.
