Abraham satt och hängde öfver sina böcker. Han hade varit tillsammans med Broch uppe på Morten Kruses rum, der de rökte tobak, och han var upphettad och hade stickningar i huden; han mådde just inte särdeles väl.
»Nå, Abraham,» frågade hans far, medan han som vanligt gick fram och tillbaka mellan rummen och gjorde sin toalett, »har du fattat ditt beslut i afseende på konfirmationen? Det måste ske nu snart, om du vill vara med denna gång; eller vill du inte?»
»Jo — jag vill helst —»
»Nåväl — du vet, att du har din frihet; vill du bli konfirmerad, så står det dig fritt. Har du sagt det till mamma?»
»Nej, vill inte du göra det?»
»Nej, hvarför det, gossen min? Gå du bara in med det samma och säg det; mamma är i salongen.»
Abraham gick mycket modstulen dit in.
»Hör du, mamma,» började han, då han hade suttit en stund vid kakelugnen, »jag tror allt, att jag vill gå och läsa.»
»Ja, jag kunde tro det!» svarade fru Wenche nästan hårdt; hon var så oändligt långt borta i sina tankar.
Men Abraham fick en stöt.
Att hon kunde ta det på detta sätt, då hon så kärleksfullt och öppet hade sagt honom, att han fritt fick välja sjelf. Han smög sig ut lika modstulen som han hade kommit; och han började redan rysa för den morgon, då hans mor skulle
