Hvad som för dem var den vigtigaste händelsen i deras lif, ett nålöga att arbeta sig igenom med den största ansträngning af alla krafter, det var för honom ingenting, som kunde anstränga, på sin höjd kunde det bli tråkigt.
Men det blef det således icke genom hans goda förhållande till prosten; och när han någon enda gång blef examinerad, öfvergåfvo de gerna Pontoppidan, och det blef mera som ett samtal om teologiska ämnen mellan en äldre och en yngre, medan de andra sutto och gapade eller läste under bordet på det följande.
Prosten Sparre examinerade på andra hufvudstycket: trons artiklar.
»Ole Martinius Pedersen, kan du säga mig, huru många gudar det fins?»
»Tvänne slag, nämligen goda och onda,» svarade Ole Martinius Pedersen i en fart.
»Nej, min gosse, det var inte riktigt. Du svarade på en annan fråga; på hvilken fråga var det han svarade? Kan någon säga mig det?»
»Om englarne,» ropade en liten rödhårig gosse nere vid kakelugnen.
»Riktigt, Jens Hansen! Englarne äro af tvänne slag, nämligen goda och onda; men Gud är blott en, inte sant, Ole Martinius?»
»Blott en enda Gud,» svarade Ole Martinius Pedersen, som var en af de bästa på den långa bänken.
»Huru har det gudomliga väsendet uppenbarat sig i Skriftens ord?»
»Som ett enda väsen: Fader, Son, och Helig Ande, hvilka dock alla äro ett och kallas den heliga Treenigheten.»
