tålamod med vår svaghet och nådig skonsamhet i hela vårt lefverne; det eviga lifvets försmak, glädje i den Helige Ande; styrelse, ljus, drift och kraft af samme Ande; befrielse från syndens straff och herravälde, från Guds vrede, lagens förbannelse och tvång, från Satan, helvetets och dödens makt, från verlden och ett ondt samvete; alltings, till och med de bittraste lidandens utfallande till de troendes bästa, ett lefvande hopp om saligheten, hvarpå ändtligen följer den outsägliga eviga glädjen och herrligheten i himlen och så vidare!»
»Ser man på!» ropade prosten Sparre triumferande och annoterade i sin bok; »jag trodde allt, att du inte är så tokig ändå, Osmund! Du har kanske inte så lätt att förstå frågorna som stadsgossarne; men du kan ändå något, min gosse! Fortfar du bara med att vara flitig och uppmärksam, så skall du få se, att det går nog bra för dig.»
Elementarskolans gossar hade missräknat sig; de hade väntat sig ett godt skratt; men hela den långa bänken böjde sig framåt och betraktade Osmund med den största förvåning.
Sjelf satt han med öppen mun och bligade på prosten. Aldrig hade sådant händt honom, aldrig hade han hört ett ord af beröm eller hopp; men heller aldrig hade någon prest förr upptäckt detta hans stora och enda bravurnummer om evangelii nådegåfvor.
Osmund Asbjørnsen Sauamyren hade försökt många prester och slitit ut, jag vet ej hur många katekeser.
