Alltifrån det han vid fjorton, femton års ålder började ta boken med sig upp på berget, der han vallade, och intill denna dag hade han förgäfves knogat med frågor och svar.
Blott en enda gång i en lycklig stund hade hans hjerna gjort en jätteansträngning med denna väldiga fråga om evangelii nådegåfvor. Och med den besynnerliga godtycklighet, som följer med utanläsning, hade denna enda ramsa helt och hållet utan fel eller osäkerhet fastnat der inne; och så ofta hade han nu upprepat den i modlösa stunder, att den ej kunde gå sönder, utan att den stackars Osmunds skröpliga förstånd gick med det samma.
Men huru litet hade evangelii nådegåfvor hjelpt honom ända till denna stund!
Till åtlöje för alla och till sorg för sina föräldrar hade han fortsatt att år från år gå som hopplös konfirmand, både hemma i landsbygden och nu här, sedan hans far hade flyttat till staden som stenhuggare vid fabriken.
Ingenstädes kunde han komma fram. En okonfirmerad gosse blef tillbakavisad öfverallt; icke som springpojke, hvarken på kontor, i krambod eller magasiner, brydde man sig om en så dum eller vanartig gosse, att han ej var konfirmerad vid aderton år. Af sin kropp hade han föga nytta; han var ännu för mjuk i benen till faderns handtverk, och — dessutom, hvad brydde man sig om att ge en okonfirmerad gosse för lön? Icke en gång till sjös ville rederierna ta emot honom, innan han var konfirmerad.
