Osmund Asbjørnsen Sauamyren hade inga planer på att komma högt upp i samhället, och det kunde tyckas, som om det måste stå många vägar öppna för hans mycket blygsamma anspråk.
Likväl fann han alla vägar sorgfälligt stängda; för honom förde ingen annan vag ut i lifvet än den, som gick förbi presten; och hvarje gång grep Osmund sig tåligt an med en ny prest, för att bli hånad en tid och slutligen kasserad.
Nu såg han ändtligen en utgång på sin möda; han satt en lång stund och tänkte på hvad mor skulle säga, när han kom hem, och innan han visste ordet af, började han gråta.
Det blef allmän munterhet, då man märkte, att Goliath lipade; Abraham skrattade också, då prosten smålog.
Han var på det hela taget mycket glad öfver att stå så väl hos prosten Sparre; och han ryste nu bara för den morgon, då hans mor skulle komma in till honom och tvinga honom till ett uppriktigt skriftemål. Så många gånger förestälde han sig denna scen, att han liksom såg henne komma in genom dörren, och hvad skulle han svara henne?
Sjelfva nattvardsläsningen kunde ju ej på något sätt stämma honom allvarligt, ännu mindre gripa honom djupare; och han visste, att endast allvar tordes han bjuda sin mor; det minsta försök till fusk skulle hon genast upptäcka.
