Abraham fann småningom, att Broch var en god kamrat; de umgingos mest med det öfversta partiet i klassen, de, som skulle upp i studentexamen nästa år; de rökte och spelade kort, och om qvällarne spatserade de med småflickorna.
Det var någonting hos Abraham, som höll honom uppe och gaf honom en position till och med bland äldre kamrater.
Den tillbakaträngda lusten till opposition, som låg gömd hos honom, fick en annan utväg genom hans talang att förlöjliga och drifva gyckel. Han kunde säga qvickheter både om allvarsamma och religiösa ting; och så fredlig och vördnadsfull han var i skolan och hemma, kunde han vara den värste till att gyckla och göra narr, när de sutto för sig sjelfva på en vindskammare i den tätaste cigarrök.
Broch låg fyrdubbel af skratt, och bifallet uppmuntrade Abraham, så att han blef värre och värre och aktade ingenting mer, som om han höll sig skadeslös för sitt tvång, genom att vara riktigt vild och galen, när han tordes slå sig lös.
Han försökte sig också i karrikaturer; och det cirkulerade länge en ritning i fjerde klassen, som förestälde helvetet, der adjunkterna Aalbom och Borring ömsesidigt eldade på under hvarandra, medan konferensrådet Madvig och Erik Pontoppidan dansade en vild pas de deux i lågorna.
I skolan gick det nu mycket bra för honom. Abraham var tillräckligt flitig och hade
