igen. Vet du eller vet du inte, hvem som har gjort det?»
»Du svarade väl strax?» frågade professorn orolig.
»Ja — jag svarade» — — Abraham såg åt sidan.
»Du sade, att det var Morten Kruse?»
»Ja, för det var han.»
»Naturligtvis skulle du svara; det skulle ju ha varit vanvett, om du ännu en gång hade stält till skandal i skolan, isynnerhet nu, då du går och läser. Jag vet nog, att en och annan skulle komma med öfverspändt prat om att inte förråda en vän, eller dylikt; men det skall du inte bry dig det ringaste om. Lydnad, ser du, mot sina öfverordnade, är obetingadt en ung mans och en redlig medborgares allra första pligt och högsta dygd; genom att hålla med missdådare blir du slutligen sjelf en sådan, medan du deremot gagnar dig sjelf och rättvisan genom att uppenbara det dåliga och straffvärda.»
Då de hade gått ett stycke, sade professorn liksom i förbigående: »Det är inte värdt att du talar om det der för mamma; det är ju ingenting att tala om.»
Abraham såg icke upp; de undveko att se på hvarandra en stund. Det var som om de hade hemligheter för modern; och medan Abraham lugnade sig med sin fars bifall, tänkte han ej vidare på, att hans mor nog skulle ha bedömt saken annorlunda.
