Och nu tog hon Mordtmann för sig och betraktade deras förhållande, och det föreföll henne så orent; det syntes henne i detta ögonblick så litet värdt.
Hon tog sin kärlek och pröfvade dess styrka genom att fråga sig sjelf, om hon var beredd att offra sitt hus, sin ställning, sin man, sin son, sitt goda namn — och allt efter som hon lassade på, såg hon ängslig bort till sin kärlek; och det slutade med, att hon var för gammal.
Hon var för gammal, tyckte hon, till denna hänsynslösa kärlek, hvilken frestar som en salighet och tvingar som en pligt. Hon kände allt för väl till lifvet för att förblinda sig i någon illusion; och hon var alltför rättskaffens och pligttrogen att förbise de andras kraf.
Hon höll mycket af Mordtmann, det kände hon. Stundtals kunde det riktigt berusa henne att tänka sig som hans, ett lif med en man, så ense med henne, så fördomsfri, käck och ädel i alla afseenden.
Och när hon så öfvergick till att tänka på lifvet, som det hädanefter skulle gestalta sig med hennes riktige man, då ryste hon för all denna lögn; och då blef det henne så vämjeligt, att det enda, som kunde rädda det vigtigaste för henne, det var en brytning, en brytning i all dess helsosamma, sönderrifvande sorg, och så ett nytt lif — det fick då bli som det kunde — med Mordtmann.
Men hon kunde ju icke gå till Mordtmann, så som hon nu var.