sig förnedrad och besudlad genom att ha låtit narra sig så långt af denna menniska. Men ej blott hennes kärlek hade han dragit i stoftet, utan alla hennes idéer, hennes käraste och modigaste tankar hade han gjort motbjudande för henne; hon kunde ej lita på något eller någon efter detta — ej ens på sig sjelf.
Och när hon nu gick bort från sin man, var det utan sjelfförebråelser. Allt det hos honom, som under deras samlif hade hållit honom uppe i hennes ögon, det var alldeles utplånadt genom hans sista förolämpning; det hade brutit fram en råhet, just det brutalt manliga, som hon hatade, och som han hittills med konst hade vetat dölja för henne.
Nej, honom ville hon ej återvända till!
Och den lille stackare, hon tog med sig, vållade henne heller ingen oro; ty nu stod det så visst och tydligt för henne, att det var en välgerning — den sista hon hade tillfälle till — att släcka ljuset, innan det blef tändt, att förskona denna lilla möjlighet från ett lifs tvifvelaktiga gåfva.
Och i hennes stora ensamhet, ytterst på randen af ett lif, som hon kände sig nödsakad att uppge, blef det för henne ett litet skimmer af modersglädje, som om hon höll sitt lilla gråtande barn i sina armar och bar det med sig in i den välsignade sömnen.
Men Abraham! det barn hon hade! Var hon då så helt och hållet förlorad för honom, att hon omöjligen skulle kunna återvinna honom?
Om och om igen räknade hon ut detta problem, och hvarje gång hon tyckte, att det kunde
