Detta var både en glädje och en stor hjelp för Marius’ mor och hon inpräntade också hos honom, hvad det var för en gunst af rektorn, att han skulle få studera, om han blef skicklig i latin, ty det var meningen.
Och derför gick hvarje ord från rektorns mun direkt in i Marius’ hufvud och satte sig fast der som spikar i vägg.
Men fast hans hufvud var rymligt och egentligen alldeles för stort i proportion till kroppen, blef det dock efterhand för litet utrymme för allt det andra, som också skulle läras.
Rektorns latin bredde ut sig, lade beslag på all hans receptionsförmåga, förbrukade hela minnet och växte som kardborrskogen i sagan öfver likt och olikt, så att allt det intresse, all den läslust eller vetgirighet, som annars kanske skulle ha spirat upp, helt och hållet förkrympte och han blef, som rektorn triumferande sade, en fullblodslatinare.
Upp och ned i klassen gick rektorn och gned sina händer strålande af hänryckning, medan lille Marius oförfärad tumlade i väg med långa former och ändelser, som kunde vrida tungan ur led på folk; aldrig ett fel, aldrig en paus, ögonen stelt följande efter rektorn och fingrarne knytande hiskliga råttknutar på näsduken:
»monebor,
moneberis,
monebitur,
monebimur,
monebimini,
monebuntur.»
