var ändå alltid en tre fyra familjer, med hvilka de umgingos så förtroligt, att hon kunde gå dit en qväll utan att vara bjuden och utan att anmäla sig förut. Men klockan half elfva var en sen tid att komma hem från ett sådant besök.
Det föll honom från början ej in, att någonting kunde stå på. Han såg efter, om hon hade tagit den andra portnyckeln med sig, och då den var borta, tog han sin ur låset, så att hon skulle slippa in.
Hvar hon än var, visste han, att man skulle laga så, att hon blef ledsagad hem, och för öfrigt var staden på intet sätt farlig att vara ute i ens sent på aftonen för en så väl känd dam som professorskan Løvdahl.
Han klädde således hastigt af sig och gick till sängs, så att han skulle kunna låtsas sofva, när hon kom hem. Det var honom framför allt angeläget, att detta samtal, som han visste måste komma, blef uppskjutet till i morgon.
Om qvällen var det omöjligt; det förde bara vidare i häftighet och ovänskap. Men om morgonen var allt reduceradt och mindre betydande, de mest brännande stridsfrågor läto varligt behandla sig som småsaker i den kyliga morgonluften.
Professor Løvdahl var fullt medveten om, att han hade förlöpt sig och sårat sin hustru på det djupaste. Som korrekt man blygdes han öfver att ha förrådt en stämning, som han satt sin ära i att hålla hemlig.
Gentemot sin hustru blygdes han nästan mindre, emedan han sjelf visste, att han ej hade
