Han satte sig upprätt i sängen och tände ljus. Han talade lugnande till sig sjelf som till en feberpatient, men det hjelpte icke.
Slutligen hörde han henne i porten.
Strax släckte han ljuset, lade sig ned och flåsade långt och regelmässigt, som om han hade sofvit länge. Han kände sig oändligt lättad och smålog åt sin fruktan.
Fru Wenche kom in och tände ljus och tog af sig klädningen, medan hon uppmärksamt iakttog sin man; han sof tryggt och lugnt.
Stilla och varsamt, så att icke en nyckel skramlade, lade hon sin hand öfver hans nyckelknippa, tog ljuset med sig och gick ut ur sängkammaren.
Han märkte att hon gick ut igen, men tänkte ej vidare öfver det. Nu var hon hemkommen, hans sorg var stillad, i morgon skulle det nog bli klareradt. Och som han nu lugnad och trött af sinnesrörelse låg och låtsade, som om han sof, somnade han verkligen och sof tryggt och lugnt i två, tre timmar.
Men då han frampå natten vaknade och kände, att hans hustrus säng var tom och kall, for han åter upp i ångest, tände ljus och såg sig omkring. Allt var stilla; klockan var öfver tre; han såg intet spår af sin hustru utom klädningen, som hon hade lagt ifrån sig.
Carsten Løvdahl kände sitt hjerta stanna, och det blef klart för honom, att nu var det ändå någonting galet på färde. Han betvingade sig och väpnade sig med allt det sinneslugn,
