som låg i hans natur och som lifvet och hans arbete hade styrkt och utvecklat.
Då han lyckats bli påklädd, tog han ljuset med sig för att gå och leta efter henne.
Genom rummen såg han en ljusstrimma från sitt arbetsrum; dörren stod på glänt. Han måste stanna litet, men derefter gick han de få stegen framemot dörren; han visste nu hvad han skulle få se.
Likväl måste han hålla sig fast och ljusstaken hade så när fallit ur hans hand.
Styft utsträckt i hans stora länstol låg liket af fru Wenche. Ljuset på bordet var nästan nedbrändt; och ur hennes hand, som hon i sista ögonblicket hade sträckt fram öfver bordet, hade fallit en af hans små flaskor, som han kände igen.
Han satte ljuset ifrån sig och ville kasta sig ned öfver henne. Men en tanke sköt plötsligt fram i honom och gjorde honom stark och kall: man måste tänka på hvad som nu måste göras, hvad som ännu kunde döljas; det gälde att vara en man.
Och åter pressade han ned allt med sin af vanan stärkta sjelfbeherskningsförmåga, höll en spegel framför hennes mun, fastän han nog kunde veta, att döden följt strax, när flaskan var tom. Han tog den och satte in den igen och lyste på golfvet för att finna proppen.
Derpå läste han igen sitt medicinskåp och stack nyckeln i fickan.
