kom — tillgrep jag hvad jag hade till hands. Men hon var utan tvifvel redan död, då jag hälde det i hennes mun. Jag har alltid varit rädd för Wenches hjerta; men att det skulle gå så — —»
Bentzen lade sin hand på hans axel; »Var en man, Løvdahl! Vi två ha sett så mycket sådant här, att vi böra visa kraft, när det drabbar oss sjelfva. Jag ser också, att du är herre öfver dig sjelf, och dessutom så vet du ju, Gud ske lof och tack, hvar du skall finna den bästa och varaktigaste trösten.»
Distriktläkaren Bentzen fann alltid några gudliga vändningar vid sådana tillfällen, fastän hans mun i hvardagslag kunde vara full af svordomar och betänkliga historier.
Men då han var gången, porten stängd, det värsta doldt och ställningen räddad, då sjönk Carsten Løvdahl tillsammans; han stängde sig inne med den döda, kastade sig ned vid sängen och stönade.
Så hade det slutat, hans äktenskap. Det hade varit för honom en lång strid, i hvilken han ständigt hade förlorat — denna gång också.
Han hade kämpat för att vinna sin hustru annorlunda än då man är förälskad. Hon skulle lära sig uppskatta honom helt och hållet, äfven på det sättet, att hon erkände hans lifsåskådning för den rätta och böjde sig.
Carsten Løvdahls fåfänga var hans karaktär; allt hade bidragit till att stärka den; endast hans hustru ville ej böja sig.