men allra mest, när han kommer störtande med en dolk.
Att bli löjlig var för Carsten Løvdahl yttersta punkten af mensklig eländighet; och derför hade han en gång för alla gifvit sig sjelf ett löfte att aldrig komma störtande med dolken.
Det skulle ej heller ha varit likt honom; och huru djupt han än kunde känna sig sårad och huru snar han än var till att uppfatta den minsta förolämpning eller det minsta åsidosättande, så kom det aldrig en skugga öfver honom, som någon kunde ha bemärkt.
Derför hade han, ända från det de blefvo gifta, valt den metoden att låtsa som om han ingenting såg eller förstod; älskvärd och tillmötesgående mot de unga män, som småningom närmade sig hans hustru, och i sitt tal om dem så full af beröm, att hon sjelf nästan blef led derpå.
Samtidigt höll han sig sjelf litet i bakgrunden, lät allt det kavaljersmässiga hos sin person komma riktigt fram, drog sig undan eller var till hands så diskret och trofast, att den unga frun, hvars fulla kärlek han dock ej egde, likväl valde att vända tillbaka till honom, när ett förhållande började oroa henne. Till sist var han ändå den hon kunde ha mest förtroende för.
Men hvarje gång Carsten Løvdahl hade öfverstått en sådan kris, förstod han, att det blef svårare nästa gång. Detta var också ett af skälen, hvarför han hade lemnat hufvudstaden. Här i den mindre staden gick det bättre.
