Visserligen slog lektor Abel sina krokar i tysthet, och det förargade professorn; men i sjelfva verket var det ändå så oskyldigt. Det såg ut, som om han ändtligen skulle få fred för den mask, som gnagde honom; men så kom Mordtmann!
Alltifrån den olycksaliga middag, som professorn hade gifvit, emedan han tyckte det var hans skyldighet och emedan fru Wenche hittills så otvetydigt visat Mordtmann likgiltighet — alltifrån den blick, hvarmed hon tackade den unge mannen för hjelpen i den stora dispyten om skolan — från detta ögonblick visste också Carsten Løvdahl, huru det skulle gå — det vill säga, han hade ingen aning att det skulle sluta så.
Men han förutsåg en ny pröfning och tog fram sin gamla metod: han tecknade aktier i fabriken »Fortuna», gick in i direktionen och inbjöd Mordtmann med sitt förbindligaste leende.
Men han märkte snart sjelf, att det ej gick med den gamla lättheten. Det blef honom med hvarje dag svårare att beherska sig; intet undgick hans öga, han visste allt och förstod allt, han såg förhållandet knytas, växa och växa, långt förr och långt klarare än fru Wenche sjelf såg det.
Och det kokade upp i honom; det var omöjligt att spela komedi längre, medan hans hus hotade att störta samman på allvar; den gamla metoden kunde ej hjelpa, han måste gripa in, antingen mot den ene eller mot den andre.
Han stötte sin käpp mot trappan om qvällen, då Mordtmann kom ut med den lidelsefulla scenen skrifven i sitt ansigte, så att professorn
