Hon låg så ren och stilla, så öfverlägsen i sitt fullbordade beslut.
Han satt der och kände, att hon hade segrat en gång till och afgörande.
Ty det, som hade hållit honom uppe hos henne, var just, att han trots allt det hon kallade osanning och feghet, likväl bibehöll någonting ridderligt, som tilltalade henne och som hon kunde respektera.
Men nu hade han just vid deras sista sammanträffande vändt ut det värsta af sig sjelf, visat sig sjelf i den fulaste bild, och med denna bild hade hon gått bort.
Han reste sig upp i den bittraste bitterhet; hans kärlek till henne hade närmast varit en brinnande lust att tvinga henne ned till vördnadsfull beundran — först då var äfven han beredd till att beundra henne.
Nu var han oåterkalleligen tillintetgjord; hon hade gifvit honom sitt fulla förakt, vändt honom ryggen och gått.
All hans sorg och missräkning, hela den återstod af kärlek, som ej var alldeles uppslukad af hans fåfänga, vände sig i detta ögonblick till hat mot Mordtmann; det skulle nu bli hans lif: att tvinga honom på knä, hämna sig och sitt nederlag; annat återstod honom ej.
Men han hade glömt Abraham — Abraham, hennes son, fans ju qvar, och vid denna tanke löstes något af bitterheten. Honom skulle han ändå tvinga till beundran; han skulle mottaga den kärlek, han bjöd honom, med tacksamhet
