Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 197 —

Det var en kärleksfull stämning och en stilla, dämpad brådska i huset; de hvita forhängena skulle hängas för fönstren ju förr desto hellre, och huset var stort med många fönster åt två gator.

Endast i professorns arbetsrum fick ingen komma in. Dit tog Abraham sin tillflykt.

Fadern satt och skref telegram, stannade då och då och suckade. Abraham stod och såg ut på gården, der höstregnet silade ned jämnt och lätjefullt.

Professorn stördes af en blek, blid man, som Abraham visste var likbjudaren; och medan de pratade, smög han sig in i sängkammaren igen.

Der satt han och stirrade på modern, grät nästan icke, bara stirrade som förlamad på de välkända dragen, som han ej kunde få till att röra sig. Månne ej ändå de andra kunde ta fel? Tänk om hon nu vände sig till honom och sade: »Abbe, jag är inte död.»

Fadern kom åter och fann honom här, talade litet med honom, men förde honom derpå sakta ut ur rummet.

Professorn hviskade i förbigående ett par ord till stadsfiskalens lilla vackra fru, och strax derefter bad hon — det skulle låta så tillfälligt, men Abraham förstod mycket väl:

»Ack, vill du komma hit och hålla i trappan, Abraham, och räcka mig knappnålarne, hvart efter?»

Hon stod uppe på kökstrappan och fäste upp förhängena.