13.
Vintern gick stilla för Abraham; han sörjde och saknade tungt i början och satt mången afton och grät i kakelugnsvrån i den tomma sängkammaren.
Men fadern tog sig på allt sätt af honom, talade och spatserade med honom och lät honom bjuda Broch och andra vänner till sig, så ofta han hade lust.
Alla menniskor togo sig för öfrigt af honom; hela staden strömmade öfver af medlidande med den stackars moderlöse, fastän ju de flesta i sitt stilla sinne och i förtroliga stunder ansågo, att en mor som fru Wenche var det kanske bättre att undvara.
Hennes plötsliga död blef ett uppskakande exempel för församlingen; och många, som ej på länge hade varit i kyrkan, infunno sig nu der för att höra presterna predika om de obotfärdiga, som skördades af döden midt i sina synder och sin genstörtighet.
Professor Løvdahl satt i sin bänk och hörde på detta med sitt vackra, sorgsna uttryck och