nästan från vettet af glädje. När han kom hem till sin mor, talade han oupphörligt om Abraham, och när de sutto och läste tillsammans, var han i en ständig hänryckning.
Anledningen till, att Abraham tog sig af honom, var den, att fru Løvdahl en dag hade sagt, att lille Marius’ mor var mycket olycklig, ensam och öfvergifven i verlden. Dessa ord inpräglade sig i hans sinne, och då han nästa gång såg Marius retad af sina kamrater och förföljd af stinkdjuren, uppträdde han plötsligt som hans försvarare; och sedan dröjde det ej många dagar, förr än de voro oskiljaktiga.
Abraham hade ingenting emot denna tysta dyrkan; och dessutom var det för honom, som redan i ett halft år hade varit hopplöst förälskad, en stor lindring att kunna utgjuta sin längtan, sin klagan, sina förhoppningar och sin förtviflan i lille Marius’ trofasta hjerta.
Lille Marius satt och gapade. Visserligen hade han satt Abraham högt; men att han var så stor, så sublim: förälskad, verkligen kär — det öfvergick Marius’ begrepp och sänkte honom i ännu gränslösare beundran.
Han tyckte, att han sjelf växte genom att bära hälften af denna ödesdigra hemlighet; och när han mötte henne på gatan — det var en af prosten Sparres fullvuxna döttrar — fäste han sina stora bruna ögon på henne med ett uttryck af halft förebråelse, halft hemligt förstånd.
Marius kom en eftermiddag för att läsa. Abraham satt med hufvudet mellan händerna, stirrnde