ned på bordsskifvan och tycktes ej märka, att det kom någon in.
Lille Marius gick då försigtigt och lade en hand på hans axel. Abraham for upp, förvildad, utan att kunna samla sina tankar. Men då betraktade lille Marius honom så deltagande med sina stora, fuktiga ögon, att det gjorde den olycklige älskaren godt.
»Har du sett henne i dag?»
»Tala inte om henne! Nämn inte hennes namn! Hör du, Marius, är du min vän, så svär, att du aldrig mer skall nämna hennes namn — svär!»
»Jag svär,» hviskade lille Marius rörd.
Detta lugnade den andre. Han satte sig ned igen och betäckte sitt ansigte med sina händer och suckade. Så sutto de ett par minuter.
Slutligen sade Abraham med dof, hemsk ton och utan att se upp: »Hon har trolöst svikit mig; allt är förbi — hon är förlofvad!»
Marius gaf till ett litet anskri; men han tordes ju icke fråga för sin eds skull.
Efter ännu en paus kom det matt och tonlöst från Abraham: »Med telegrafisten Eriksen.»
»Med honom!» utropade Marius. »Han har försökt ta studentexamen, men blef begge gångerna kuggad med glans!»
»Är det sant, Marius?»
»Så sant jag sitter här! Mamma har sjelf talat om det; hon känner honom.»
Abraham smålog hånfullt.
»Jag skall inte döda honom, Marius.»
