sina teologiska exkursioner för att riktigt lysa med sin bäste konfirmand: »Framträder en menniskas vantro alltid i onda och gudlösa handlingar?»
»Nej, icke alltid,» svarade Abraham, utan att se upp.
»Icke alltid, det är sant,» upprepade prosten och lät sina ögon glida ut öfver församlingen för att glädja sig öfver den beundran hans älskling måste väcka.
Men prosten studsade; det var andlöst stilla i kyrkan, alla sträckte fram halsen och sågo på Abraham, men det var ej beundran, det var snarare en ondskefull, kittlande nyfikenhet.
Och plötsligt förstod nu prosten, att der satt nu hela församlingen och trodde, att han examinerade Abraham om hans mor.
Prosten såg i sin första förskräckelse bort till professorn, derefter på Abraham; de trodde det också begge två. Professor Løvdahl höll sina ögon stelt fästade på prosten och Abraham hade liksom sjunkit ihop, han dolde sitt ansigte i näsduken och såg ut, som om han ville gömma sig i jorden.
Prosten Sparre blef så förvirrad och olycklig öfver sin blunder, att han alldeles tappade koncepterna. Det kunde ej tänkas någonting mera olikt honom, någonting som kunde vara mera aflägsnare från hans hjertas mening än att vilja vara obehaglig och närgången mot sin älskling, till på köpet professor Løvdahls son.
I sin förvirring visste han ej annat råd än att lägga sin hand på Abrahams axel och börja ett loftal öfver honom:
