ett glas med Abraham, och han och Broch vexlade då och då ett ögonkast öfver de gamla herrarnes uppsluppenhet. Blindtarmen och piggsvinet sutto och småflinade till hvarandra öfver en karafin gammal madera, som de hade fått mellan sig; och efter bordet vid ett glas curaçao förde lektor Abel sin unge vän bort i en vrå och talade om hans herrliga moder, tills han grät af rörelse.
Sällskapet skildes tämligen tidigt på aftonen, ty som det var en så allvarlig anledning, spelades ej kort.
Då de nu blifvit ensamma, far och son, sade professor Løvdahl:
»Ja, nu god natt, min käre Abraham! Du kan vara trött. Du har alltså nu inträdt i lifvet som fullvuxen man, och jag kan med sanning säga, att jag är nöjd med dig. Huru det skall gå dig hädanefter i verlden, står visserligen, som prosten sade, i Vår herres hand; men det beror också till en icke ringa del på dig sjelf. Naturen har i alla afseenden utrustat dig väl; du är född på en fördelaktig plats i samhället, du skall i sinom tid erhålla en förmögenhet, ganska stor efter våra förhållanden, och jag, din far, har ett inflytande, som skall komma dig till godo, hvilken väg du än slår in på. Du är således en af dem, som kunna och som äfven böra gå långt, gå mycket långt, i vårt samhälle.
»Men — det är bara en punkt, som jag nu berör, jag hoppas, för allra sista gången mellan oss — det är bara en punkt, som vållar mig litet oro. Det är den tendens, som för ett par år sedan yttrade sig hos dig — du vet sjelf vid
