och hållet öfvervunnen. Det offentliga berömmet i kyrkan, middagsbjudningen och de fullvuxna männen, som togo upp honom ibland sig, och nu till slut faderns tal gjorde honom trygg och säker; han såg sig sjelf bland de bäste och förste och sitt lif i heder och glans.
Då han gått, såg Carsten Løvdahl sig förnöjd omkring i rummet. I Abrahams ögon hade han läst den kärlek, den beundran han sökte, och han kände sig glad.
Ändtligen hade han så till vida segrat: sonen skulle skänka hvad modern hade nekat honom; och detta mildrade något det pinsamt bittra vid hennes minne. —
Men Abraham skyndade sig uppför trappan. Urkedjan rasslade så vackert, bara han rörde sig. Han gladde sig åt att få se, huru hans vackra rum tog sig ut om qvällen vid ljus och att få dra upp klockan.
Men då han fick ljusen tända, stod der en stor bukett af de vackraste och sällsyntaste blommor på hans bord.
Abraham tog belåten kortet, som var instucket i blommorna, men han släpte det igen, som om han bränt sig på det. Hans ansigte vardt blossande rödt, och han vände sig bort liksom i blygsel.
På kortet hade fru Gottwald skrifvit med en liten osäker fruntimmersstil: »Från lille Marius.»
