»Jo, du måste! Till straff för att du försummar Snorre, skall du nu sjelf höra hvad han är för en karl.»
Och hon började läsa för dem, och hon läste utmärkt väl, välbekant som hon var med sagostilen och förälskad i den. Ty hos hennes far, den rike Abraham Knorr i Bergen, hade, medan hon var ung, samlats allt hvad som sedan fortfor att vara norskt och ultranorskt under den spirande blågula reaktionen.
Dit kommo de grofkorniga skepparne och alla slags nationela genier — en blandning af litet af hvarje, utom att alltsamman var norskt; och dit kommo de första målsträfvarne, entusiastiska och fåordiga, styfva nackar med genstörtiga fadermördare, vadmalsbyxor med hornknappar — norska hornknappar.
Endast få voro de ord, som flöto från deras läppar, men kärnfulla och svårtydda orakelspråk från folkdjupet var det. Ty i deras fulla hjertan brann kärleken till fädernesland, frihet och folk; den brann med hela en halft förstådd kärleks sömnlösa tvifvel. De voro förstockade och oförsonliga, emedan de aldrig voro vissa på att de hade fullt tag på det rätta; men de voro ståndaktiga och trofasta, emedan någonting sade dem, att det gälde att hålla fast.
Bland sådana män växte Wenche Knorr upp, och hon var ju deras valkyria och mycket annat. Hennes familj var gammal i Bergen; och den ärfde från slägtled till slägtled en fosterlandskärlek, ett nationelt sinnelag förstärkt och
