österifrån med en liten gosse och en summa penningar. Professor Løvdahl, till hvilken hon hade rekommendationer från en kollega, satte i gång en liten modehandel åt henne, som fru Løvdahl af all makt understödde.
Bakom butiken hade hon sin lilla sal, och bredvid var hennes och Marius’ sofrum; resten af det lilla huset upptogs af kök och tambur; ofvanpå hade hon ett par hyresgäster.
Så snart Marius hade ätit, sade han: »Lägg nu den der hatten ifrån dig, mamma — vi måste klämma till och läsa.»
»Skall du läsa ännu mera i dag, lille Marius? Du har läst hela eftermiddagen; låt oss nu hvila oss för i dag, klockan är snart nio.»
»Jag tror du är tokig, mamma; du kan väl förstå, att jag måste läsa.»
»Ja, men hvad har du då gjort hela qvällen hos Abraham?»
»Vi ha läst allt det andra; det är bara latinet, som . . .»
»Läsa ni inte latin tillsammans?»
»Jo, ser du, vi läsa det nog, men Abraham bryr sig inte om att analysera så noga; han behöfver det för resten inte heller, ty han kan det ändå. Men jag måste läsa mera, annars blir Aalbom arg och talar om det för rektorn.»
»Ack, läs inte mer, lille Marius, det är inte alls bra för dig» — hon ville dra honom till sig, men han hade ej tid till sådant, slet sig lös och tog till boken.
