att fråga; och han börjar dessutom att förstå detta med kardborrskogen; han anar dunkelt, att den är till för hans skull, att han har den lyckan att vara en af samhällets privilegierade sniglar. —
Lille Marius i regnkappa en slaskig vintermorgon, sydlig vind och snöglopp, kallt och vått — det var ej vidare trefligt att streta sig om hörnet mot en susande storm, bli våt om fötterna och fuktig ända upp till knäna.
Likväl tänkte han mest på att bevara sitt dyrbara lass af böcker mot regnet; han hade dem under sin oljerock, så att han liknade de kor, som bära magen på den ena sidan.
I klassen var det mörkt och morgonkallt. Morten baksträfvare låg och proppade ved i kakelugnen; de andra stodo omkring och värmde sig; våta och kalla voro de alla.
Men det var en lördagsmorgon; och huru ruskig den än är, så har den likväl en festivitas, som hvarken regn eller köld alldeles kunna döda.
Marius torkade först sina böcker, sedan sig sjelf, så godt det lät sig göra med den blåa råttnäsduken.
Abraham Løvdahl härmade rektorn, i det han föreläste utvalda paragrafer af skolans »förhållningsregler», som hängde på väggen uppklistrade på papp med ljusgrön kant omkring.
»Paragraf fyra,» läste Abraham och låtsade, som om han stoppade sin näsa full med snus, »lärjungarne må alltid infinna sig i skolan rena och ordentliga. Ytterplagg, mössa o. s. v. må de anbringa på dertill bestämda inrättningar, med