föresväfvade honom endast dunkelt, när han såg, att der stod 13, att detta visst måtte vara en häntydning på den olycksaliga tredjedel, som studerade matematik.
»Nunc, parvulus Madvigius, quid tibi videtur de matrimonio?» ropade Abel och svängde sin lorgnett, »det är väl en smal sak för dig att lösa denna lilla uppgift; du känner ju till Pythagoras, inte sant, Madvigius? Pythagoras, qui dixit, se meminisse, gallum fuisse. Var så god, herr professor, fortsätt, genera er inte. Ja, för du ser väl, att uträkningen är nästan färdig? Broch sade ju, hur det skulle göras, innan han gick. Eller kanske professorn har annat att göra än att höra på? Lille Gottwald borde tänka på att bli uppflyttad till sommaren och inte göra sin mor sorg.»
Marius stod med ansigtet mot den stora svarta taflan, som hängde på stativ midt i rummet, och han kände hela klassens hån och åtlöje sticka sig i ryggen. Men då modern nämdes, kände han varma tårar stiga upp i sina ögon, kritstrecken smälte tillsammans i ett oredigt virrvarr och han uppgaf alltihop.
Hela klassen — det vill säga de, som kunde lära sig matematik — hade hjertinnerligt roligt; lektorn var omotståndligt qvick, när han examinerade »trögdjuren»; det var hans namn på dem, som ej kunde lära sig matematik.
Endast Abraham satt och förargade sig, både derför att det drabbade hans vän, men lika mycket öfver att Marius var en sådan dumskalle; ibland måste han skratta med.
