omkring i alla de klasser, der han läste, låg en liten prydlig samling gåspennor, dem ingen begagnade utom rektorn.
Likväl hade adjunkten Borring svårt att hålla dem i ordning. Ty det hände mycket ofta, att en vanartig discipel under lofstunden samlade ihop pennorna, stoppade ned dem i ett bläckhorn och rörde om med dem, ända tills spetsarne spärrade ut åt alla håll och pennrören voro fulla af bläck.
När då nästa gång Borring kom in i klassen och skrek: »Nej men du store Gud! Hvem har förstört mina pennor?» — så svarades tvärsäkert och enstämmigt från hela klassen: »Aalbom!»
Ty det var bekant, att adjunkterna Borring och Aalbom innerligen hatade hvarandra.
Adjunkten skrapade pennrören och blåste de fina hvita och bläckiga spiralerna utöfver katedern.
»Flera städer» — derpå mumlade han en liten välsignelse öfver Aalbom — »flera städer, flera städer!»
Eljest var det dödstyst i klassen; ty det var nedersta bänken, som skulle förhöras i dag, och derifrån svarades aldrig. Detta var också veterligt för alla, men för ordningens skull förhördes de en gång i månaden, så att de skulle få sin fyra i betygboken.
Och de fyra, fem pojkarne der nere sågo ej heller ut, som om de brydde sig stort om antingen det svarades eller icke, och derför var det
