honom kall och försigtig bland fruntimmer, hvilket varit honom till mycken nytta.
Till sin far stod han nu i ett särdeles intimt förhållande; de hade tillsammans uppgjort denna plan till fabriken; sonen föreståndare, fadern disponent och dessutom kommissionär för det engelska huset; det var en hel mängd möjligheter för god framgång, och i händelse af otur, så var det ju nästan uteslutande främmande penningar, som ströko med.
Men om nu dessa främmande pengar ej ville komma!
Michal Mordtmann slängde bort sin cigarr, drack ett glas grog och gick in i fruns rum.
Kaffet var serveradt, och pigan bar just ut det i köket. Omkring fru Wenche hade samlat sig några herrar, som ej rökte eller som händelsevis blifvit sittande i samtal med henne. Det var för det mesta embetsmän och sådana umgängesvänner, som i dag kände sig litet öfverflödiga i det brokiga sällskapet.
»Tack för talet, herr Mordtmann!» ropade fru Wenche vänligt; han bugade sig stelt och såg misstänksamt på henne.
Borta i en vrå i den rymliga salongen sökte han ut en plats åt sig bakom en etagère, der han gaf sig till att bläddra i album, medan samtalet omkring frun kom i gång igen.
»Ja, jag kan inte ge efter i den punkten, herr rektor,» sade fru Wenche; »ni säger, att jag måste lugna mig och hoppas —»
»Nej, ursäkta, min fru, så föllo ej orden. Jag sade, att när barnets undervisning och andliga
