folkskolans föreståndare kandidat Klausen; först senare kom adjunkten Aalbom in.
»Vill ni inte vara god och säga oss, hvad det är, som är så på tok?»
»Allt! Allt, från början till slut.»
»Menar fru Løvdahl också vid folkskolorna?» frågade kandidat Klausen.
»Dem känner jag inte till; men jag är säker på, att när skolan för de förmögnares barn är så dålig, så är den naturligtvis ännu långt sämre för de fattiges barn.»
Det var hårdsmälta ord, fru Wenche sådde ut i afton, till och med mera hårdsmälta än hon brukade; och herrarne sågo litet på hvarandra. Men rektorns godmodiga och litet skälmaktiga leende segrade och blef den allmänna stämningen; när allt kom omkring, så var det ju bara ett fruntimmer.
»Jag tror nog, att jag vet åtminstone en sak, som irriterar er, min fru,» började den gamle rektorn fint.
»Och det skulle vara?»
»Att ni inte med edra vackra, energiska små händer kan få ta ett tag med i saken, att ni inte kan få företa en liten rensning bland lärarne och hålla tummen på ögat på sjelfve rektorn.»
»Ja, ja!» utropade fru Wenche, »just det är det! Jag ser nog, att ni skratta allesamman, men det är mitt allvar; det är just detta, att jag intet, intet kan göra för min son, när jag ändå ser, ser tydligt, att han blir förstörd och att hans krafter förspillas.»
