»Nånå, min lilla fru, så galet ska’ vi väl hoppas att det inte är. Men har ni rättighet att säga, att ni alldeles ingenting kan göra för er son, om ni finner, att skolan på något sätt misstar sig? Hvarje vädjande till —»
»Ack, min bäste herr rektor, hur kan ni vilja motsäga mig i detta? Ni vet mycket väl sjelf, att ett barn i en offentlig skola omslutes af tredubbla murar, och ve den far, eller ännu värre, den mor, som vill sticka sin hand i detta getingbo.»
»Då kan jag bara tala om för er, fru Løvdahl,» inföll kandidat Klausen, »att det knappast går någon dag, utan att jag har fyra, fem käringar hos mig, som ska’ orera om det eller det, som har vederfarits deras söta ungar.»
»Ursäkta, herr kandidat! Dessa käringar, som ni behagar uttrycka er, ha med smärta födt sina barn, hvilket jag aldrig hört om någon skolmagister, och redan af det skälet ha de rättighet att efter bästa förmåga vaka öfver sina »ungar», som för dem äro lika »söta» som våra för oss, när dessa främmande barn genom tvång öfverlemnas i vildt främmande menniskors händer.»
»Jo, det skulle minsann bli en skön procession af mödrar, om man ville höra på allt deras pladder! Det kunde ta lifvet af tio skolmagistrar.»
»Det är mig komplett likgiltigt,» svarade fru Wenche torrt. »Mödrarne ha rättighet och skyldighet att ta vara på sina barn så långt de kunna — och Gud gifve de ville göra det! om så skolmagistrarne ska’ dö som flugor — ursäkta, herr kandidat!»
