»Men — men — men — min kära lilla fru Wenche!» utropade rektorn och sträckte bönfallande sin hand mot henne, »det är då väl aldrig er mening, att mödrar och fäder skulle stråka upp hvar enda gång som» — —
»Nej, visst inte, herr rektor,» afbröt frun leende och fattade vänskapligt hans hand, »jag menar bara, att jag ville önska, det vore ett sådant intresse för barnen bland oss föräldrar, så skulle nog detta intresse om det blef starkt och lefvande, skaffa sig ett uttryck i en eller annan form, hvarigenom vi, som ändå på allt sätt bekosta det hela, kunde få något inflytande, någon kontroll öfver det, som föregår bakom skolans tysta murar.»
Prokurator Kahrs hade suttit fredligt och smält sin Benjaminsportion af middagen, medan det roade honom att höra denna lifliga diskussion mellan så alldeles ojuridiska personer.
Han tyckte nu, då det efterhand hade samlat sig många i fruns rum, att det kunde vara på tiden att det fördes in litet metod och logik i samtalet.
»Det var ett yttrande i fruns sista replik, som föranleder mig att göra en fråga»; så började han med humoristiskt allvar i sitt rödblanka ansigte — det var ju bara ett fruntimmer; »menade ni inte, högtärade fru, att föräldrarnes intresse för barnen borde få ett uttryck i ett faktiskt utöfvadt inflytande på skolans arbete?»
»Jo, just så!»
»En representation, eller någonting dylikt, af föräldrarnes intresse.»
»Ja, något sådant ville jag ha.»
