»Sakta, sakta, min bästa fru!» började rektorn åter. »Det måste väl ändå vara en administration! Vi kunna inte allesamman styra.»
»Det begär jag inte heller; men i hvarje sak böra de råda, som bära det faktiska ansvaret, och i saken: barnens behandling, ha de ansvaret, som ha tillåtit sig att ge barnen lifvet. Men i stället för en mot ansvaret verkligen svarande delaktighet i skolans arbete ha vi denna humbug till eforat, som består i att sitta på en högryggad stol bredvid borgmästaren. Och det passar — ja, huru bra passar det inte in med hela ställningen hos oss! Ansvaret skjutsas så länge af och an mellan stora ord och klingande titlar, tills det inte är möjligt att hitta reda på det med ljus och lykta. Men sjelfva ansvarslösheten bygger sig en trygg pyramid, hvilken löper ut i en spets, som är till den grad ansvarslös, att den är helig!»
»Kallt vatten i blodet, bästa fru!» ropade prokurator Kahrs; de smålogo ännu — det var ju bara ett fruntimmer. Men sådana ord borde ändå ej uttalas i en så högtuppsatt mans hus.
Fru Wenche tänkte ej alls på det; hon var van vid att tala fritt i sin salong; och hennes man hade aldrig gått längre än till att förmildra och släta öfver, så godt han kunde.
Michal Mordtmann hade en stund hört på fruns tal, och småningom greps han af en obetvinglig lust att vara med. Retlig och modfäld som han var, derför att köpmannen i honom hade lidit nederlag, kände han ett behof af att släppa lös »mål»-mannen, den gamle frihetsmannen, och
