framtiden göra! men rifva ned — ja, det är en lätt sak — hva’?»
»Ja,» svarade Michal Mordtmann, satt blindt rifva ned på någonting — t. ex. ungdomen, det är säkerligen en mycket lätt sak. Men att rifva ned, så att något faller, det är, åtminstone så vidt jag förstår, lika svårt som att bygga upp. Att rifva ned allt det, som står emot fru Løvdahls skolreform — å ena sidan slapphet och likgiltighet, å andra sidan högfärd och rätthafveri — det blir helt säkert ett mycket besvärligt och svårt arbete, och jag antar, att både ni och jag ha lagt våra ben till hvila, innan det blir färdigt. Men det är ändå min tro och mitt hopp, att detta nedrifningsarbete skall bli utfördt!»
»Ja, nedrifvas skall det!» utropade fru Wenche varm, »det måste komma en tid, då alla inse det samvetslösa i att offra slägte efter slägte till gamla fördomar och utlefvade doktriner.»
»Hm,» svarade prokurator Kahrs, »vi ha nu hört många vackra och bevingade ord, och det är väl gagnlöst att framställa en enkel praktisk fråga, så mycket mera som det praktiska just inte tyckes ligga för — —»
»Åh, inte så spetsig, herr prokurator! Kom ni med edra praktiska frågor; när jag har herr Mordtmann med mig, är jag inte rädd för någonting.»
»Alltså, kort och godt: hvarför skickar ni edra barn i skola? Hvad vill ni, att edra barn ska’ lära sig?»
»Det skall jag med nöje svara er på; och jag skall svara så förståndigt, att min kompanjon kan
