vara alldeles lugn, ty detta har jag sjelf så ofta tänkt på. När vi, fäder och mödrar, som sjelfva ha känt, huru mycket det behöfs, huru mycket man borde veta för att blott någorlunda förstå sin tid, sin ställning i lifvet och framför allt sin uppgift som barnauppfostrare — när vi sätta våra barn i skola, så är det naturligtvis i den afsigten, att de i tid skola börja förvärfva sig de kunskaper, som vi nu af egen dyrköpt erfarenhet veta, att lifvet kräfver.»
»Och ni tycker inte, att skolan arbetar i den riktningen?»
»Nej, det tycker jag visst inte — långt, långt derifrån! Se t. ex. på min Abraham — men hvar är då gossen i qväll?»
Professorn, som kom in i det samma, förklarade, att han hade skickat Abraham i säng; »han bad, att du skulle komma in och säga god natt till honom.»
»Ja, Jag kommer strax; stackars gosse, jag har ju alldeles glömt honom! Men hvad var det nu jag ville säga — — jo, se på Abraham; han har nu gått i nio samfälda år i denna välsignade högre elementarskola; i början gick det bra, men under de senare åren har han, så vidt jag förstår, blifvit allt dummare och dummare, allt mer och mer intresselös. Så snart han öppnar munnen, röjer han den största okunnighet om de mest hvardagliga saker. Och det värsta af allt är, att han nästan tycks förakta att veta någonting förnuftigt om verlden så som den är —»
»Ja, min fru,» inföll Mordtmann, »er son lefver i vetenskapernas verld, han vandrar mot
