oss öfver vår gemensamma egendom, det är som ett slags frimureri mellan oss.»
»Alldeles,» svarade Mordtmann, som tycktes ha föresatt sig att säga emot till det yttersta, »det är karakteristiskt för den gamla tidens bildning, att det var någonting ytterst pikant med lärdomen, detta, att den var inskränkt inom en trång krets; att njutningen, lyckan att ha lärt icke bestod i att veta, utan i att veta någonting, som de andra icke visste. Men nu för tiden är det lyckligtvis icke många, som skicka sina barn i skolan, för att de skola bli lärda på det sättet.»
Under pausen ofvanpå detta tal reste fru Wenche sig för att gå och säga godnatt till sin son; man skulle dessutom supera; det hade blifvit sent.
De lärda herrarne voro ej litet upphetsade, medan deremot några gamla köpmän nickade förstulet till hvarandra.
»Ja, när ni nu går, min fru,» sade prokuratorn, som slutligen hade blifvit ifrig, »slocknar väl detta intressanta samtal. Skada att ni inte lät förmå er att tala om det praktiska: hvad som skall läras; kunde ni inte säga mig ämnena?»
»Nåja,» sade fru Wenche fort, »det skulle läsas naturhistoria, medicin, rättslära, astronomi —»
»Jag tyckte du nämde medicin, Wenche?»
»Ja, naturligtvis — kännedom om ens egen kropp, sjukdomar och läkemedel.»
»Nej men, Wenche, hur kan du inbilla dig —!»
»Men säger du då inte sjelf, Carsten, hundra gånger om året: ja, hade bara den der menniskan i sin ungdom skött om sina ögon, så ginge han
