ut, men öfver alla skrek Blindtarmen högst upp i diskanten:
»Åh, Gud förbarme sig — hva’? Ska vi nu också få se barnungar debattera politik, som om de vore fullvuxna?»
»Tycker herr adjunkten så mycket bättre om den icke ovanliga synen att fullvuxna debattera politik, som om de vore barnungar?»
Fru Wenche skickade den unge mannen ett leende och skyndade sig till sin son. Men den stridslystna stämningen splittrade sällskapet in öfver de andra rummen, der de skrämde lifvet ur de fredliga kortspelarne genom att disputera gruppvis midt på golfvet, medan borta i vrårna två och två höllo hvarandra fast i knapphålen som två bältespännare och käbblade som tuppar med näsorna mot hvarandra, eldröda och med håret i tottar.
Visserligen var det kanske ingen, som helt och hållet gick in på fru Wenches och den främmandes vilda idéer; men många tyckte dock, att det kunde ligga någon sanning i dem. Och alla de latinlärda kämpade som ursinniga, ovana vid och förbittrade öfver, att en af deras egna hade framdragit detta affall midt framför dessa sillskeppare och hökare.
Vid hela soupern gick det hett till; och till och med då sällskapet hade lemnat huset, hörde man utåt gatorna i den stilla natten: »Reform — latin — efor — politik — hva’?»
Då Michal Mordtmann sade godnatt till värdinnan, räckte hon honom åter begge sina händer, i det hon varmt och muntert tackade honom för hans goda hjelp.