Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 81 —

pinade dem till att lemna fram klostrets skatter och sprungo efter bispen genom hela biskopsgården, genom löngången, ända upp till högaltaret och höggo ned honom, så att blodet rann nedåt stenhällarne i koret.

Och den lilla fiskarestaden, som tryckte sig förskrämd upp till klostermurarne med trånga gator och trähus, brann upp i en fart och elden härjade kyrkor och kapell.

Men efterhand växte de små trähusen upp igen; stora böter och rika gåfvor strömmade åter in i biskopsgården; tionde af haf och land och de sällsynta silfverskillingarne måste samma väg, och det vimlade af främmande munkar och kaniker, både feta, starka engelsmän och svarthåriga klerker söderifrån med fina ansigten.

Makt och lärdom reste murar och torn, och rökelsen fylde den präktiga kyrkan, der klerkerna sjöngo för de fiskare och bönder, som lågo framstupa och mumlade det de icke förstodo.

Det kom främmande fartyg till bryggorna och förde guldvirkade messkläder, kyrkklockor och altarkärl och starkt vin för klostrets svala källare.

Men i de trånga gatorna och prången bakom fruktträdgården, der lågo munkarne på lur efter flickorna; och medan de messade och sjöngo uppe i domkyrkan, voro ett par lampor tända i den hvälfda källaren under bispens kapell; och der sjöngo de också, medan vinfatet kluckade och flickorna skrattade, och der dansade munkarne, så att kåporna flögo.