svärden med korshandtag stodo uppåt muren. Gamla Betty lyfte upp det runda trälocket, svartbrändt i kanten, och upp ur den väldiga grytan steg den starka lukten af fårkött, kål, potatis och kryddor, som kokades tillsammans — högländarnes älsklingsrätt!
Innanför rökkällaren och under hela skolbyggningen var det dolda gångar och hemliga öppningar mellan de gamla oförgängliga klosterkällarne, der de modigaste trängde in och kommo tillbaka betäckta med dam och kalk.
Och hvad de berättade gick igen från klass till klass, lade under den hatade skolan en hemsk undergrund af gamla ohyggliga klosterhistorier, hemlighetsfulla samqväm med döda munkar, som gingo igen; lågbågade fönster med långa strimmor af dödsblekt månsken.
Och sjelfva leken dog bort, när det blef riktigt mörkt och kattugglorna började skrika; och från domkyrkan med de höga tornen och från de svarta munkkällarne kom det så mycket hemskt och vederstyggligt, att de lomade hem för att läsa lexor. —
Det var stora vackra träd, bokarne på skolgården. Men ett år började det, som stod ytterst mot norr, att tvina, nästa år gick det ut; här och der i raden blef ett träd sjukt, väldiga grenar, murkna inuti, blåste ned om vintern.
Alla de, som förstodo sig på träd, fingo brådtom, och det framkom många gissningar och förslag. Några ansågo, att jorden var för hårdt tilltrampad om rötterna och ville, att det skulle påtas litet i den; andra ville skrapa stammarne,
