Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 90 —

lärda herrarne ganska eftertryckligt; och det var som om jag hade sagt det sjelf, det som fru Løvdahl sa’ om pojkarne i elementarskolan. För se nu bara på min Morten! Han var sannerligen en lika duktig pojke som någon annan, då han var liten, sparade sina kopparslantar och hjelpte till i kryddboden. Men nu — han är, Gud förlåte mig, nära sexton år — nu, då all den der latinska lärdomen har farit i honom, nu har han blifvit så dum, att jag inte skulle våga anförtro honom boden en halftimme — ja, inte skulle han vilja stå der heller. Nej, det der latinet tror jag inte mycket på, och vore det inte för mutters skull, skulle han ut ur skolan i morgon dag.»

Michal Mordtmann visste icke alls hvad han skulle svara; och då längre upp på gatan adjunkten Aalbom gick förbi smågnolande, utan att vilja se honom, så förstod han det mycket bättre.

Men det var icke bara den tjocke Jørgen; flera af de välmående småköpmännen kommo mer eller mindre oförbehållsamt fram med, att hans uppträdande på professorns bjudning hade varit i deras smak.

Och slutligen förstod han, att det hade varit ett slags fest för alla dessa menniskor, som ofta nog hade hört, att de ingenting visste och ingenting förstodo annat än att skrapa ihop slantar, att en af de latinlärdas egen krets vände sig emot de höga, pösiga herrarne.

Never mind, tänkte Michal Mordtmann, är det ingenting annat de vilja, så gerna för mig. Kapitalet var hufvudsaken, och icke kunde han