nya krusbärsgrönskan nere i trädgården, och uppe på himlen var det icke en enda molntapp.
Abraham satt bara och nojsade både med grekiskan och matematiken till Marius’ stora förskräckelse; slutligen började han messa ur Pontoppidans Förklaring, som de genomgingo i skolan för sjunde eller åttonde gången.
Marius skrattade och bad ömsom, men Abraham var alldeles oförbätterlig; han slängde alla böckerna upp i sängen och ropade: »Kom, så ro vi ut och fiska!»
Ja, lille Marius var svag nog, och så rodde de ut på viken och fiskade småtorsk i den stilla, vackra våraftonen.
Men följden blef också, att det gick mycket galet för Marius följande dag. Bara medvetandet om att han ej hade läst så mycket och så ordentligt som vanligt, gjorde honom virrig och osäker om de enklaste saker.
Dertill ville olyckan, att rektorn kom in under Aalboms latintimme, för att höra på, hvilket han ibland gjorde, när han hade tid.
Det gälde således för Aalbom att nu mot årets slut visa rektorn, huru långt de kära lärjungarne voro komna under hans regimente; derför tog han först primus och så Marius.
Abraham satt som på nålar; han kände ju Marius till punkt och pricka och visste huru lätt det stora hufvudet kunde ohjelpligt fastna på den minsta småsak, bara det kom i olag. Det hade redan varit på tok under förra timmen med grekiskan, men piggsvinet hade med stor liberalitet låtit Abraham hviska hvarje ord öfver bordet.