46
allmogen på Gotland deremot var skattskyldig under Svea-konungen. Kung Magnus låg, som bekant är, i delo med både sin äldste son och med sitt Råd, och utländske afundsmän underblåste tvedrägten. Såsom den svage Kung Magni bundsförvandt emot de upproriska herrarna, bröt den roflystne och djerfve danske Konungen Waldemar d. 3:e in i Skåne, hvilken provins, jemte Halland och Blekinge, år 1360 afträddes till Danmark, emot löfte om bistånd mot svenska Rådet. På samma tid, som ryktet härom spridde den yttersta förbittring bland folket mot Konung Magnus — man kallade honom »Smek», unge och gamle spottade åt och sjöngo smädevisor om honom — blef Öland af Waldemar härjadt, Gotland efter 3:ne af landtfolket och Wisbo-boarne förlorade träffningar intaget, och Wisby i grund sköfladt.
Om anledningen till Kung Waldemars anfall mot Gotland äro många, mycket olika meningar. Det troligaste torde vara, att han, som sträfvade att krossa Hanse-förbundets makt, ville bemäktiga sig Wisby' rikedomar, och draga dess handel till det nu uppblomstrande Köpenhamn.
Några berätta, att Kung Magnus, som förgäfves hade anlitat den rika staden om en penningförsträekning, och försökt lägga större utskylder på landtfolket, i sin förbittring gifvit Kung Waldemar lof och uppmaning att intaga och plundra ön. Såsom vederläggande denna mening, åberopas 2:ne skrifvelser från Kon. Magnus (den ena från Hapsal, skrifven Lördagen före 1:a Söndagen i Fastan år 1364, den andra från Stockholm Lördagen före Kristi Himmelsfärdsdag samma år) ställda till Borgmästarne i Wisby, och innehållande uppmaningar, att Gotlänningars skulle hålla sig redo att på alla ställen, der landstigning kunde förmodas, med all makt afvärja möjlig fiendtlighet; och Kungen tillägger, i den sednare skrifvelsen, att han fått säker kunskap om, att någon af hans egna vänner har i sinnet att öfverfalla Gotland. Huru härmed förhåller sig, och hur' uppriktig K. Magni varning har varit, är nu svårt att utreda. Säkert är, att Gotlänningarne den tiden voro mycket stolte öfver sina stora rikedomar, och att de, i förlitande på sitt mod och sin styrka, föraktade Danskarne, liksom de ock gjort föraktliga visor och jul-lekar om Konungen i Danmark. »Gotlänningarne föraktade Waldemars hot och inbrott, druckne och förtjuste af sin välmåga och rikedom, hvilken snarare öker fiendens mod än nedslår det, då, man försummar att använda sin välmåga till tillräckligt försvarsfolks anskaffande: Guld, silfver och öfvermod har ännu aldrig skrämt någon fiende, som kan tänka och fäkta» — yttrar Lagerbring om det stolta borgerskapet i Wisby.
En gammal historieskrifvare, Olaus Magnus, förtäljer den sägen, att en sönderslagen fönster-ruta gifvit första anledningen till Wisby' och Gotlands olycka. Något vidare derom anförer han icke: »så mycket vet man» — yttrar Lagerbring härom — »att man i fordna dagar brukat till prof af vänskap och välvilja skänka till allmänna och enskilta hus målade fönsterrutor med gifvarens namn, vapen och sinnebilder målade och inbrända[1]. Kanhända, att en sådan fönster-ruta med K. Waldemars namn och vapen blifvit af någon Wisby-bo med förklenliga utlåtelser sönderslagen. Sådant kunde utan tvifvel förarga en så tilltagsen herre; men så vida han redan var i krig med Sverige, behöfdes väl ingen ny orsak till att göra anfall på Gotland, isynnerhet som ett rikt byte skulle fullkomligt betala krigskostnaderna. Om segren kunde han vara försäkrad, då han inställde sig med öfvadt krigsfolk mot oförfarna och inbilska borgare och bönder, och ingen undsättning var att befara från Sverige.»
För en af de nyssnämnda smäde-visorna samt jul- och fastlags-lekarna, som Gotlänningarne i sitt högmod sammandiktat om Kung Waldemar, redogör Strelow i sin Gotländska Krönika, med den i alla tider riktiga erinran, att man icke bör missakta och håna sin fiende. Strelow's redogörelse för nämnda lek är dock beklagligen mycket knapp och otydlig. Leken tycks ha' varit en slags ringdans: de i ringen uppställde höllo sig tätt tillsamman, på det att den, som föreställde Kung Waldemar, och som vid lekens början stod utanför ringen, under dansen icke måtte kunna smyga sig in i densamma. Den i ringen, genom hvars släpphändthet han inkommit, skulle straffas och gifva pant. Om Waldemar deremot kommit in i ringen, så skulle han hindras att komma ut igen, och anses såsom tillfångatagen. De ord, som sjöngos af de dansande, anföras af Strelow »på Gotlands-språket»; men äro delvis svåra att förstå. Vi meddela dem här i den öfversättning, som varit oss möjlig. Måhända lyckas det bättre för andra att tolka dessa ord.
| Ringen sjöng: | Ut skred Waldemar med vårt lof[2]. — |
| Waldemar: | — »Jag tör väl in mig gånga?» — |
| Ringen: | Waldemar med vårt lof, Du må väl ute stånda. Waldemar med vårt lof och fullmakt[3]. Det vore dig bättre hemma blifva, — Waldemar med vårt lof — Än nu mot Gutarne att strida, — Waldemar med vårt lof och fullmakt. — |
- ↑ Plägseden att den, som byggde ett nytt hus, af slägtinge och vän fick ett fönster, hvars midtelruta i inbrända färger innehöll gifvarens namn och en bild, som antydde dennes yrke eller en biblisk sinnebild, var allmän på Gotland. När huset var inredt, bjöd egaren gifvarne till sig och gjorde s. k. »Fönster-gille».
- ↑ “Med warum Luff” — såsom det heter hos Strelow — anses af honom betyda, att Kung Magnus Smek skulle ha' gifvit Waldemar lof att intaga och plundra Gotland.
- ↑ “Med warum Luff oc Möjdum.” Strelow. — Vi tolka här “Möjdum” med makt, befullmäktigande, fullmakt. Afzelius i sina Sagohäfder öfversätter det med »bekräftelse och säkerhet». Meningen blir densamma.
