Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

48


valplatsen[1], och staden, som ej längre kunde göra något motstånd, lemnade sig nu i Waldemars våld. Portarna öppnades, och stadens nycklar öfverlemnades åt segraren. Men genom någon af stadsportarna ville han icke intåga, vare sig att han fruktade något försåt i de dubbla och väldigt befästade portarna, eller att ett sådant intåg skulle synas alltför lätt och fredligt; utan han lät nedbryta en del af stadsmuren mellan södra och östra portarna, och drog så, i full slagtordning, in i staden, som sköflades, brändes och till stor del förstördes.

Kyrkor och kloster beröfvades deras redbaraste prydnad, deras heliga kärl och samlade skatter: från helgonens bilder rycktes ädelstenarna och andra smycken. Till och med kyrk-klockorna togos. Man berättar att K. Waldemar befallt, att trenne de största öl-kar, som funnes i staden, skulle utsättas på torget, och ifall dessa kar inom trenne solmärken (förmodligen timmar) fylldes med guld och silfver, skulle staden få behålla sina gamla privilegier och friheter. Stadsboarna, som hade mycket guld och silfver dels nedgräfdt, dels i stadsmuren förvaradt, måste hörsamma befallningen, och på utsatt tid voro karen fulla med dyrbarheter, hvilka Tonungen genast lät föra ombord på sina skepp. Härvid tillägger krönikan, att Waldemar — såsom ofvan är omnämndt — äfven bortröfvade tvenne stora smycken af dyrbara karfunkel-stenar, som skulle ha' sutit infattade i rosett-formade fördjupningar å vestra façaden af S:t Nicolai kyrka, och hvilka om natten lyste klara som solen, och voro en efterrättelse för de sjöfarande, — men hvilka rosett-lika fördjupningar helt visst ej varit annat än prydnader å muren, så att uppgiften om karfunkel-stenarna är endast en dikt, hvarmed Medeltidens krönike-skrifvare utsmyckat skildringen om Wisby' herrligheter.

Om tiden, då det afgörande slaget vid Wisby stod, äro uppgifterna olika. Det var vid Ja,kobsmässo-tiden, antingen den 24, 26 eller 27 Juli 1361 — enligt inskriften å Korset sistnämnda dag.

På platsen, der striden med Wisby' borgare hade stått, och hvilken plats fordom kallades Slotts-betningen och nu benämnes Kors-betningen, lät Konung Waldemar uppresa det stenkors, som ännu qvarstår, och redan är beskrifvet.

På samma valplats — berättar Strelow i sin krönika — lät Kung Waldemar bygga ett kapell, der själamässor skulle hållas för de fallnes själsro. Detta kapell kallade han Solberga, till en ihågkommelse — säger krönikan — att det var mot aftonen, och när solen bergades, som han vann slaget och eröfrade Wisby. Af detta kapell blef sedan ett nunne-kloster. Denna Strelow's uppgift är likväl ett misstag, alldenstund Solberga Nunnekloster (tillhörigt Cistercienser-Orden) var mer än 115 år äldre än Waldemars anfall på Wisby. Klostret omtalas i bref från Biskop Lars i Linköping till invånarnne på Gotland år 1246, och i bref från påfliga Legaten Wilhelm af Sabina 1248. — Omöjligt kan det dock icke vara, att bemälta kloster tillika med dess närliggande byggnader och andra hus (— hvilka Strelow kanske menat med sin »östra förstad» —), vid Waldemars antågande blifvit nedrifna, och att segervinnaren sedan låtit ånyo uppbygga eller iståndsätta detsamma. Vi meddela denna mening endast gissningsvis.

Kung Waldemar och hans son Kristoffer bekräftade nu, i närvaro af Hertig Erik af Sachsen, Herr Claws Limbecke, Hr Henning Podebusch, Hr Waldemar Sappe, m. fl. förnäme män, 5 dagar efter Sankt Olofs dag, eller den 3 Augusti, alla Wisby stads fordna privilegier, tillstadde staden dess uråldriga rättighet att prägla eget mynt, och att i Danmark och furstendömena åtnjuta de rättigheter, som åt andra stadsboar i Danmark voro förunnade.

Danska Fogdar utnämndes, hvilka skulle i Kungens namn styra landet, samt hålla ting och stämma, och krigsfolk lemnades till fogdarnes understöd.

Allt det tagna bytet lastade Waldemar ombord på sina skepp, och seglade nu tillbaka till Danmark. Men att han rånat kyrkor och heliga hus, »det bekom honom illa», såsom krönikan yttrar sig. En förfärlig storm uppstod straxt efter hans afsegling, och ett af hans skepp, hvilket var lastadt med det dyrbaraste rofvet, nemligen tempelklenoderna och de vigda klockorna samt karfunkelstenarna från S:t Nicolaus, sjönk vid Stora Carlsö, och de röfvade skatterna hylla der än i dag invid Gotlands kust.

Så snart Waldemar lemnat Gotland, församlade sig allmogen och slog de danska fogdarna, sons hade »begynt något för hårdt», och allt deras folk ihjäl.

Såsom häraf synes, fick Waldemars eröfring ingen varaktighet. Gotlands folk afskuddade straxt det danska oket, och lydde åter under Sverige såsom förut: »det är en trogen Allmoge, som så gör» — yttrar sig Rimkrönikan derom i enkla och sköna ord. Men på Gotland började nu en ny sakernas ordning. Förbindelsen mellan Wisby och de öfriga Hansestäderna blef nu upphäfd. Styrelsen öfver landet förbytte ock alldeles natur, och hela ön blef nu såsom ett annat Län, hvilket af Konungen ernottog Befallningshafvande.

Om höfdinge-dottren på Unghanse, hvilken berättas hafva varit i hemligt förstånd med den danska Konungen, förmäler den mundtliga sagan följande: För sin kärleks skull till Waldemar hade hon bidragit till sin fädernebygds

  1. Enligt folksägnen var slagtningen så gruflig, att de fallnes blod i strömmar flöt in i staden och utför backarna ned till närheten af hamnen; der ett mindre kors blef uppsatt till minne deraf. Detta kors står insatt i en trädgardsmur uti gränden nedanför Landshöfdinge-residenset. Det är illa hugget och saknar inskrift eller bild.