förderf; men illa lönade han hennes hängifna trohet. Då han seglade bort med sina skepp och byten, lemnade han henne qvar, tvertemot sina gifna löften. Snart föll det hennes landsmän in, att de bland sig måtte haft någon förrädare, som yppat deras vigtigaste hemligheter, helst det visat sig, att fienden kännt till alla deras befästningar och skatternas förvaringsrum. En undersökning anställdes, och snart fick man veta, att under hela ofridstiden en hvit duk fladdrat på porten till Unghanse' gård, som derigenom, enligt öfverenskommelse med Waldemar, blifvit skonad från all hemsökelse. — I sin sorg att ha' förrådt sin fosterbygd och att sjelf ha' blifvit förrådd och öfvergifven af den, som hon höll så kär, bekände höfdingens dotter sitt brott, blef gripen och förd till Wisby, samt der lefvande inmurad i ett af tornen på vestra stadsmuren, hvilket torn efter henne ännu i dag heter »Jungfrutornet». —
Så förtälja krönikan och sagan om Kung Waldemars anfall och Wisby' förstöring. Att mycket häraf icke håller stånd inför en strängare pröfning, må ytterligare nämnas. Så är t. ex. uppgiften om Kungens besök såsom köpman ej troligt; och om hela förhållandet med Höfdinge–dottren och Jungfrutornet hafva Medeltidens författare sjelfva intet endaste ord. Det är folkpoesien som diktat denna dystra saga: det hade liksom varit för simpelt, om Kung Waldemar endast genom vapenmakt och svärdsslag blifvit herre öfver den rikaste och stoltaste handelsstad i Norden, och i berättelsens enkla väf har man derföre inslagit de romantiskt bjerta trådarna af kärlek, list, förräderi, otack och skoningslös vedergällning.
Vigtigare är, att de gamle författarne icke äro ense om sjelfva hufvudhändelsen, striden vid Wisby, och dagen för densamma. Enligt några uppgifter, var det landtfolket, icke det utfallande borgerskapet, som blef slaget utanför Wisby, liksom det heter, att staden gaf sig genom underhandling. Äfven om stället, der Waldemars skepp förliste, finnas olika uppgifter. Vi meddela här ur den dyrbara urkundsboken »Scriptores rerum svecicarum medii ævi» (Medeltidens svenska historieskrifvare) några utdrag för att visa, huru detta kapitel af Gotlands historia ännu i några punkter är dunkelt och outredt:
1. Ur Gråbrödra-Munkarnas i Wisby »Diarium» (öfvers.):
»År 1361 intog danske Kungen Waldemar Gotland och Wisby, hvarest han i strid nedgjorde vidpass 1800 Bönder (»rusticos») dagen före S:t Jacobs dag» (»in vigilia S:ti Jacobi», d. v. s. den 24 Juli) »och hemvände med ganska betydliga skatter från stad och land.»
2. Ur Gråbrödra-munkarnas i Wisby »Codex» (öfvers.)
»År 1361 kom Waldemar med en stor krigshär och många tyska furstar till Gotland, vid S:t Maria Magdalena's fest (den 22 Juli), och dagen efter S:t Jacobs dag (»in crastino S:ti Jacobi», d. 26 Juli) stridde han med bönderna utanför stadens södra port, och dödade 1800 af dem, och omedelbart derefter erhöll han Wisby stad genom underhandling (cum placitatione). Först på S:t Augustini dag (d. 28 Augusti) återvände han, medförande en den största skatt af guld och silfver, tagen från staden och landet. — — — Märk, att år 1360 hade Kung Magnus Smek öfverlemnat hela Skåne med dess fästningar åt Kung Waldemar för intet. Dessutom tillstadde han denne att äfven erhålla Gotland, om han kunde taga det.»
3. Ur Olai Petri »Svenska Chrönica»:
Konung Waldemar i Danmark var Konung Magnuse för klok, lockade och lismade och till äfventyrs trugade med honom så länge tills han fick alt Skåne igen, och är intet tviflandes, att K. Waldemar ju hafver lofvat honom stort bistånd mot hans ovänner. Och theraf att han lät så bedraga sig, blef han kallad Smek. — — — Så hade ock K. Magnus thet så beställt, att K. Waldemar skulle fara till Gothland och straffa them deruppå landet, men hvad orsaken hafver varit ther till, kan man icke retzliga vetta. Somliga säga dock, att han lät thet göra förthenskull, att the ther uppå landet icke ville gifva honom sådana skatt som han begärade af dem. Dock ehuru härom är, thet är ju klart, att han hafver haft en ond vilja till them, och kunde sjelf för Rijksens Råd skull icke så straffa them som han ville, ty lät han thet en annan göra. Samma K. Waldemar förderfvade Gothland i grund. Tre resor på en dag vann han them öfver ther på landet, och vordo slagne aderton hundrade bönder på S:t Jacobi afton (d. v. s. den 24 Juli) Anno Domini 1361. Tå förderfvades landet, så att thet alldrig kom till sådana macht igen sedan, som thet var tillförene. Thet var i förtijden ett mächta rijkt land, ty thet hade varit stapelen i Östra sjön. Men nu blef thet förderfvat, och lät K. Waldemar föra alla ynkedomar tädan af landet, osäjeligt Guld och Sölf, dock kom thet honom.intet till godo, ty skeppet blef borta som thet var uppå. Satte han och sina Fogdg och Befallningsmän ther uppå, landet, men the blefvo ther icke länge förrn än bönderna slogo them ihjäl.
4. Ur Stora Rimkrönikan:
… Redde Kung Waldemar sik
Til Skibs med en häär stoor,
Med hvilken han till Gotland foor;
Ok lade i Garnahampn[1] ther mäder,
The saluge[2] Guta lyckades ey bäder:
The ville ey under Konungen gaa
Ty lot han them gripa ok slaa,
