50
Vid sexhundrade miste thera lijff,
Gudh skände[1] Kung Magnus för thet kijff!
Han matte funnit bättre foga,
Än sva förderfva sin Almoga.
Sidan skinnade han Stadin och Landit i rötter
Sva at the fingo thes aldrig Böter.
Osägligt Gull och Sölff han ther fick
Gudh fogade att det missgick,
Som han villet till Danmark föra
The foor thet som man maa höra:
För Tjusta[2] skäär uppa en Steen
Bleff bade Godz ok Skipp igen;
Ok alle the i Skippet voro inne
Förginges med i thet sinne[3]
Han lot sin Fougde paa Gotland vara
Ok böd Almogen honom svara.
. . . . . . . . . . . . . .
Tha han hade giordt alt thetta meen
Foor han strax ath Danmark igen,
Ok var tijt nöga[4] kommen väl,
För än Gutarna slogo hans fougde ihäl,
Ok lydde under Sverige sidan som för,
Thet är troo Almoge, som sva gör.
Wisborg's Slott.
Om denna i stadens sydvestra hörn belägna fästnings byggnad och förstöring må följande antecknas.
Vid Olofs-mässan år 1411 ankom Unions-Konungen Erik af Pommern med en väldig skara krigsfolk till Gotland. Staden var då, efter tidens befästningssätt, väl försedd med murar och torn, och tycktes icke behöfva något vidare värn: dock beslöt Konungen att här anlägga ett fäste, från början ämnadt — såsom ock snart visade sig — mer till Konungens eget residens och att beherrska staden, än till dennas trygghet och beskydd. Det blef snart ett slags danskt »Styr-Wisby», en våldets och förtryckets boning för hela ön. Borgerskapet i Wisby satte sig i början hårdt emot anläggandet; men gaf dock med sig i följd af Kungens försäkringar och löften. Den 1:a Augusti — »Petri fängelse's» dag — lade Konungen grunden till Slottet, och dagen derpå utfärdade han, för att betaga Borgerskapet all fruktan, ett öppet bref, hvars plattyska text Strelow har bevarat, i hvilket han bekräftade stadens alla fordna privilegier, och förbjöd strängeligen, att missgerningsman, som förbrutit sig i staden, skulle hafva någon tillflygt på det blifvande slottet, utan skulle efter anmälan genast utlemnas; äfvenså skulle den, som inom slottet förbrutit sig, icke ega något skydd i staden; vidare utlofvade han, att stadens invånare, och de som söka staden och baronen, icke af slottet skulle hafva något besvär eller hinder, utan stadsboarna skulle få bruka och njuta alla deras »Marcke und Hawene, Steenkulen, Lemkulen unde Sandkulen, aller Privilegia unde Frjheide, alse se de bebreffet unde beseglat van vnsern vorfahren Könningen hebben.» Sedan Konungen genom denna befästning gjort sig försäkrad om Gotlands besittning för sin och Danmarks räkning, afseglade han till Danmark. Danske Riddaren Truid Hase lemnades qvar såsom Befallningshalvande öfver landet, och Marquard Steen var Konungens Fogde på slottet. Den förre drog försorg om slottsbyggnadens fortsättande: han dog i Wisby 1437, och testamenterade till Franciskanerklostret derstttdes »sin häst och alla sina, vapen samt 100 mark silfver»; den sednare är redan nämnd bland faddrarna, Vid Catharina-kyrkans nya invigning år — År 1460 begynte danske Ståthållaren Herr Ivar Axelson Tott, som åren 1454—1490 rådde öfver ön, att bygga och befästa Visborg mycket starkare än förut, från tornet »Smale Hindrik» till det fasta tornet »Mynt-tornet», som den tiden låg inne i Wisby, och till »Port-tornet», med den yttersta porten, dessutom »Sluk-upp» och »Kik-ut», och långs med stranden, så att det blef en dråplig fästning. Nämnda byggnads-arbeten fortgingo under hela Ivar Axelsons tid, och hvad som då icke blef fullbordadt, verkställdes af efterträdaren Jens Holgersen Ulfstand (1490-1509). Så berättar Strelow, hvilken också antecknat om Ivar Axelson, att denne lät flytta det heliga ask-trädet från Baraberget inom slottets murar, der det dock strax förvissnade och gick ut. — Genom Malmö' Recess 1524 och Freden i Stettin 1570 blef Gotland (— som under Kalmar-unionen varit ett tviste-ämne mellan Sverige och Danmark, och en tummelplats för svenska och danska, samt några gånger äfven för lübska och för Tyska Ordens trupper, tyska sjöröfvareskaror icke att förglömma —) formligen lagdt under Danmarks välde. Af de följande danske Ståthållarne blef slottet allt mer och mer utvidgadt. Så heter det om Wladislaw Wobisser (1539-1544) att han »lät bygga ut till stranden, öfver Frustugan och köket». — Nils Bilde (1591—1595) lät bygga »aff Fruestuen det Carnap udi Gaarden». — Jens Höeg (1627-1633) lät med altartafla af sten, predikstol och bänkarnas målning skönt utstoffera Slottskyrkan, »huor tilforne var Svin oc
