ser der stycken af slottets nordvestra hörn–murar. — Det mot hamnen
vända murpartiet är nederst vidpass 15 alnar långt och har 4 alnars
tjocklek; upptill i norra utkanten af denna förstörda mur synes hälften af ett stort
(rundbågigt?) fönster, innanför hvilket — att dömma af spår å sidomurarna —
har varit ett hvälfdt, och troligen pelare-prydt, rum; nederst är en liten
rätvinklig dörr, som nyligen genom gräfningar blifvit hel och hållen synlig.
Vinkelrätt mot detta murstycke går, mot sydost och uppför en backe, en
annan längre mur af vexlande dimensioner: först en sträcka af omkring
19 alnars längd, derpå en brèche af omkring 17 alnars längd, som nedtill
blifvit ifylld med en tunn, lägre mur; sedan kommer ett murstycke, som i
början är öfver 20, men i sin östra ända blott 9 alnar högt utåt, samt nio (9)
alnar tjockt i öfverkant, uppbygdt af nästan cyklopiska stenblock: dess längd
är omkring 63 alnar. Vid början af denna jättemur synes vid marken
lemningar af en hvalfbåge; längre fram är inifrån en (tillmurad) liten
stickbågig dörr-öppning, som ledt in uti en likaledes stiekbågig, 13 alnar hög,
4 alnar bred, utåt öppen nisch. Ett litet stycke derifrån är i den grofva
murmassan nedtill en genombrytning, som i sednare tid blifvit tillmurad
med en tunn mur. På insidan af denna märkliga mur går upptill en rak
fördjupning, i hvilken kanske en trossbotten hyllat, och derunder en dylik
och bredare, som böjer sig öfver den nyssnämnda lilla stickbågiga dörren.
— Derefter kommer en mindre brèche, i hvilken en tunn, lägre mur är
uppförd, omkring 15 alnar lång. — Och vidare en grof mur, som först är i
öfverkant 6¼ aln bred, men som sedan smalnar, och visar inåt lemningar
efter dervid fästade murar; denna sista med en liten bugt utåt fortlöpande
mursträcka är omkring 120 alnar lång, och svänger sig med en vacker
rundning ut till den s. k. »Södra Skansen», som är i längd 45, i bredd 23
och i höjd 7 à 9 alnar, byggd af tuktad sten. Å murarna af denna bastion,
som synbarligen är upptill afstympad, finnas inga skottgluggar: troligen
hafva dessa sutit högre. Vid föreningen af slottsmuren och bastionen finnas
inåt lemningar af en stentrappa. Denna bastion erbjuder en vacker utsigt
öfver haf och stad. — Bastionens sydöstra mur kröker sig in till och
sammanvexer med stadsmuren, som här har nedtill sina vanliga hvalfbågar, och
upptill en murad skyttebank: krenåer hafva troligen här funnits, men äro
förstörda. — En annan bastion eller skans har legat längre ned mot vester,
invid den ofvannämnda gröfsta murklumpen och der varit omkring 60 steg
bred: en del af dess sydöstra sidomur är till 5 à 6 alnars höjd qvar, och
böjer sig mot vester, men fortsättningen är dels nedbruten, dels dold i
jordvallen; af dess nordvestra mur äro blott några små murklimpar qvar, från
hvilka en smal mur sträckt sig ned mot stranden: af denna mur är
grundvalen qvar. Nedanför den förstörda bastionen är en frisk källa, omsluten af
2:ne resta, huggna kalkstenshällar, hvilken alltså legat inom slottets yttre
murar. Inom denna bastions ruiner är i sednare tid en plantering af
mulbärsbuskar för silkesodling anlagd. —
På utsidan af dessa murar är yttre beklädnaden af huggen sten flerestädes afrifven, och på den gröfsta murklumpen nästan synes det som om en inre, uppåt tjockare mur blifvit med yttre förstärkningsmur påspäckad. —
Sydvest om slottsmuren ligga, jemnlöpande med stranden, lemningar af de fordna Vallarna, i 3:ne rader, och äfven af andra mindre i annan riktning uppkastade jordvallar. Dessa vallar begagnas nu såsom betning och äro anslagna bland Landskamrerarens i länet lönetitlar. Af gammalt kallas de »Palissaderna», och detta namn antyder, att de fordom varit med skanspålar försedda. De äro, ett stycke från slotts-ruinen, genomskurna af en smal strömfåra med flera tvärbranta afsatser, gemenligen kallad »Vattenfallet»: blott på vårtiden gör stället skäl för namnet.
Från slottets nordvestra hörn ned till fordna »Blockhuset» invid hamngattet gick en lägre mur med stickbågig port, hvilken mur till större delen vid Nya Cellfängelsets anläggning (år 1858) nedbröts. —
Då det knappa utrymmet förbjuder att här efter äfven gotländska källor och sägner redogöra för alla de många händelser, hvilkas skådeplats och medelpunkt Wisborg har varit, må endast de märkligaste kortligen nämnas. Erik af Pommern, afsatt i Sverige och Danmark samt af Norge öfvergifven, sökte en fristad på det slott, som han sjelf, kanske i aning om sin framtids öde, hade grundlagt, och tröstade sig der öfver förlusten af sina kronor i sällskap med den fagra Cecilia och med tyska sjöröfvare, hvilka skadade Sveriges handel och oroade dess kuster, och hvilkas vinst han ej försmådde att dela — tidsfördrif, om hvilka Lagerbring anmärkte, att de kunde duga i en roman, men äro en stor uselhet i historien. Erik tillbragte här 12 år, 1437—1449. Under efterträdaren, Unions–konungen Kristoffer af Bayern, beslöts på en herredag i Stockholm ett tåg mot Gotland, för att göra slut på Eriks förderfliga sjöröfveri: det stannade dock vid ett fredligt besök, år 1441, af Kristoffer hos morbrodern på Wisborg, om hvars nesliga handtering Kristoffer glädtigt yttrade: »Min morbror skall väl ock ha' något att lefva af». Sedan Carl d. 8:e Knutsson blifvit Konung, var, år 1448, ett tåg emot den gamla sjöröfvaren på Gotland hans första omsorg: befälet öfverlemnades åt Magnus Gren och Birger Trolle, och dessa fingo väl staden Visby i deras våld d. 4 Dec., efter en lätt eröfring; men slottet belägrade de en lång tid förgäfves. Då på slottet började blifva, brist på lifsmedel, uppehöll Kon. Erik dem med löften om att öfverlemna det, ifall man ville gifva honom Öland och Borgholms slott på hans lifstid. Denna underhandling, som troligen på ingendera sidan var ärligt menad, förde väl till en
