54
kapitulation, d. 21 Dec., hvarefter Kungen skulle vid Påsktiden öfverlemna ön till Sverige på nyssnämnda vilkor. Men då slottet undertiden fått sina behof uppfyllda, och svårigheter mötte i hänsyn till Ölands öfverlemnande, blef kapitulationen icke hållen. Erik vände sig nu till Danmark om undsättning, och erbjöd sig att öfverlemna slott och land till K. Kristian d. 1:e, hvilken Carl d. 8:e Knutsson, undertiden hyllad och krönt konung i Sverige, sökte att skilja både från detta rike och från Norge. En dansk flotta under Olof Axelsson Tott kom på våren 1449 till Gotland, för att undsätta Wisborg, som ännu från landsidan var belägradt och starkt inneslutet af Svenskarna. Det berättas, att då dessa hade spärrat äfven inloppet till Wisby’ hamn, hade Kon. Erik låtit gräfva en löngång under slottsmurarna ned till stranden, och derigenom kommit i förbindelse med danska flottan och fått ny tillförsel af lifsmedel. Ändtligen lemnade Erik landet på ett danskt skepp, efter att hafva öfverlåtit Wisborg till Olof Axelsson, och seglade till Pommern. Den svenska belägringen fortfor: K. Carl Knutsson förstärkte der sin krigsmakt, och lät starkt besätta öns hamnar. Då drog, på sommaren, K. Kristian d. 1:e sjelf med öfver 6OOO man och 150 skepp till Gotland, och efter åtskilliga fredliga underhandlingar med den svenska anföraren Magnus Gren lyckades det Kungen och Olof Axelsson att sätta trupperna i land. Staden uppfordrades att gifva sig, men förklarade sig icke kunna svika sin nyligen till K. Carl gifna trohets-ed. Då stormade den danska hären, understödd af ett utfall från slottet, först de svenska förskansningarna och sedan muren, d. 28 Juli. Flera hundrade borgare och svenska krigare stupade; äfven för danskarna var det stor manspillan. Staden kom i brand, och Magnus Gren såg sig nödsakad att ingå en kapitulation, hvarefter han med allt sitt öfver ön spridda krigsfolk ofördröjligen skulle lemna ön. Magnus Gren’s beteende är i svenska historien mycket tadladt, och många omständigheter äro emot honom; men hvad kapitulationen vidgår, blef den af K. Carl sjelf, d. 24 Aug. 1449, stadfästad. Befälet på ön lemnade K. Kristian nu till Olof Axelsson, och pantsatte hos denne länets alla inkomster för en stor penningsumma. Så återfick Danmark ön Gotland, hvarpå det allt efter K. Waldemars eröfring 1361 ansett sig ega rättmätiga anspråk. — År 1482 besökte svenske Riksföreståndaren Sten Sture d. ä. sin svåger, Höfvitsmannen Ivar Axelsson Tott, och förlänade denne slott och län för lifstiden. — År 1487 besökte Unions-konungen Hans af Oldenburg Gotland och Wisborg, och emottog å Danmarks vägnar ön af Ivar Axelsson. — Mellan åren 1509—1525 infaller danske Amiralen Severin Norby’s oroliga vistelse på Gotland, som han af K. Kristian d. 2:e fått i förläning såsom en belöning för sin trohet. Han residerade på Wisborg. Hans röfvareflottor oroade alla nationers, och isynnerhet Hansestädernas flottor, och den käcke fribytaren yttrade, att »det blifvit hans lust och helsa, att röra i deras kramsäckar och lukta i deras kryddpåsar». År 1509 anföllo Lubeckarne med all makt Gotland och Wisby, för att straffa Norby's sjöröfveri: staden blef då illa medfaren och till stor del afbränd; men slottet, som försvarades af Norby, kunde de hvarken med belägring eller underhandlingar vinna. Efter K. Kristians afsättning beherrskade Norby, i sin konungs namn, Gotland, och vägrade att öfverlemna det såväl till K. Gustaf d. 1:e i Sverige, som till K. Fredrik d. 1:e i Danmark, och fick i följd deraf uthärda en 8 månaders belägring år 1524 af en förenad svensk och lübeckisk krigsmakt, under anförande af Bernt von Mellen. Denna fejd slutades dermed, att Norby d. 15 Juni utfärdade ett bref, hvaruti han erbjöd sig att hålla slottet K. Fredrik tillhanda, och att han skickligt förmådde den svenske anföraren von Mellen att upphäfva belägringen och lemna landet. Norby, som icke upphörde att göra sina dödliga fiender Lübeckarne och Svenskarne all möjlig skada på sjön, måste året derpå, 1525, på Wisborg utstå ett nytt anfall af de förstnämnde, dervid staden ånyo härjades och brändes. Slutligen i Augusi månad sistnämnda år öfverlemnade Norby land och slott till Kon. Fredrik d. 1:e emot försäkran om Sölvitsborgs slott och län på lifstid. Severin Norby — den tappre, ärelystne äfventyraren, af Kristian d. 2:s anhängare den trognaste och verksammaste — slutade sitt stormiga lif i Kejsar Carl d. 5:s armée vid belägringen af Florenz 1530. Många sägner och minnen finnas efter honom på Gotland, der ännu (enligt uppgift) hans ättlingar lefva. Ön blef väl derefter på någon tid öfverlåten till Lübeckarne såsom ersättning för deras krigs-omkostnader; men redan efter 2 års förlopp erhöllo de i stället Bornholm på 50 år, och Gotland stod sedan oafbrutet under danske Befallningsmän, af hvilka Holger Rosenkrantz var den siste, till freden år 1645. Om den korta, för Danmark gagnlösa occupationen 1676—1679, och om slottets slutliga öde är redan ordadt.
En beskrifning af slottet, såsom det fordom varit, med alla dess större och mindre verk, dess torn och bastioner, är författaren icke i tillfälle att kunna lemna. Uti Ingeniör-kårens arkiv finnes små planritningar öfver slottet af åren 1646 och 1651, men utan beskrifningar, och i Grefve Dalberg’s »Suecia Antiqua et Hodierna» finnes utaf Joh. v. d. Aveelen likaledes en liten plan af år 1707 samt 2:ne utsigter, den ena af år 1679, den andra af år 1707, med benämning på de märkligaste punkterna: dessa Aveelen’ska teckningar äro sinsemellan i hög grad motsägande och orediga, och mycken tro kan derföre icke till dem sättas. Emedlertid nämnes der en yttre och inre Borggård, Kungens bastion (»Södra skansen»?), Drottningens bastion (den nedra, förstörda skansen?), Katapult- (kastmaskins-) tornet (nere vid hamnen), Visthuset (i östra delen), Gyniceum (»Frustugan», inåt staden), Tyghuset
