jande århundradena var ett verkligt mönster för pittoresk skröplighet. Vi erinra om dess hvalf- och pelare-rum, dess rundbågiga portar och fönster, dess förstörda, trappgångar, dess vackra, åtta-uddigt stjernformiga, fönsteröppning i 3:dje våningen, dess finslipade stensäten i fönstersmygarna, dess många små väggskåp, m. m., och dess »munktegel» på taket. I en sidobyggnad fanns på nedra bottnen ett rum med granna målningar (från 15- eller 16-hundratalet) på kalkmuren, föreställande frukter och blomster, och midt bland dem en Bacchus under bilden af en gosse med en bägare i ena och ett blomsterfyldt ymnighetshorn i andra handen, samt för säkerhetens skull utsatt namn — en profetisk antydan om byggnadens slutliga bestämmelse, då den nu, i ny gestalt, stått upp igen, och antagit namnet »Hotell Gotland». En fullständig skildring i bild och ord af denna fordna ruin finnes i P. A..Säve's synnerligen rikhaltiga samling af trogna ritningar och sak-anteckningar öfver Gotlands olikartade fornlemningar, hvilken samling författaren af dessa rader har att tacka för många, värderika upplysningar. — Men det är tid att vandra vidare. Öfver Donners-plats, der 4 gator och 2 gränder sammanträffa, emellan Donner'ska (numera Cramér'ska) och Engeström'ska (numera Strandberg'ska) husen, af hvilka det sednare har en utbygd trappa med stensäten, allt sammansatt af grafstenar (från 1300-talet?), tagne från S:t Hans' kyrka, nalkas vi
Burmeister'ska huset,
som bland Wisby' forntids-minnen intager ett ganska märkligt rum. Detta borgerliga minne tillhör icke Wisby' egentliga historiska tid, och har ej heller den kraft och fasthet, hvarmed nämnda tid utpräglade äfven sina hvardags-tankar; men ehuru det i interesse och betydelse icke kan täfla med 12- och 13-hundratalens af sten uppförda hanseatiska köpmanshus, innehåller dock det på 1660-talet af trä byggda Burmeister'ska, köpmanshuset något så konst-egendomligt och borgare-ståtligt, att vi icke draga i betänkande att deraf lemna en utförligare skildring.
Det var på den tid, då Brömsebro-freden, som till Sveriges krona återförde Gotland, hade uppnått sitt 16:de år: en svensk generation höll på att uppvexa; men ännu predikade de flesta presterna på Danska, och bland köpstadsfolket talades hufvudsakligen Tyska. Då funnos ännu talrika ättlingar af de utländska handels- och handtverks-familjer, som i de förra århundraden inflyttat och i Wisby nedslagit sina bopålar — vi påminna i hast om namnen Burmeister, Bulmering, Kemnitz, Kamitz, Kenlock, Consysky, Heracker, van Lenepe, Nemzen, Lolleck, Wahrendorff, Thuer, Pommer, Othemar, Sturtzenbecher, Schröder, Lyth, Lütkeman, Schmitt, Fries, Herlitz, Kolberg, Saltzwedel, Schlau, Rauchenstrauch, Löffler, Maskus, Radloff, Vedder, och många flera, för talrika att här uppräkna: de flesta nu utdöda. De lefde, byggde, styrde och ställde, dessa 1600-talets borgarfamiljer, i många hänseenden annorlunda än vi. De voro barn af ett tidehvarf, som i Odlingens historia plär kallas det symboliska (i svag öfversättning: det sinnebilds-älskande); också älskade de att öfverallt, i sina boningshus, på spiseln och väggen, i taket, på fönsterrutan och i signetet, och slutligen på taket af det sista boningsrummet grafstenen — anbringa figurer och tecken, än af verldslig, än af helig betydelse: borgerliga vapensköldar, ofrälse valspråk, bibliska sinnebilder — det mesta aristokratiskt, förnämligt, storborgerligt, sinnrikt och vördigt.
Det var, med ett ord, år 1661, som handelsmannen Hans Burmeister, af en slägt som från Lübeck ledde sina borgerliga anor, fick sitt, nära stadsmuren och hamnen belägna tvåvånings trähus färdigt och inredt. Det qvarstår än i dag. Till och med det yttre deraf har något gammal-tyskt i sin hållning: öfra våningen skjuter ut öfver den undra, och taklisten hvilar på synliga bjelkhufvuden. Vid sidan af dörren har varit en fäll-disk, som kunde slås upp mot väggen. Fönstren voro låga och breda, med 3 bågar i bredd, och öfvervåningens äro så än. På tegeltaket åt gatan är en ofantlig vindskupa med hiss-verk. Södra gafveln, som till en stor del prydligt täckes af vinrankor och murgrön, omfattas upptill af utskjutande, vågformigt skurna tak-kanter (spärr-mötare). Detta i största korthet om husets yttre. Hvad det inre angår, är det blott i öfvervåningen en sal, som fått behålla sitt ursprungliga skaplynne, men detta också i det närmaste oförändradt, med undantag af golfvet, och fönstren numera — dessa sednare hafva säkert varit prydda af målade rutor, minnen af slägts och vänners frikostighet när huset byggdes — är hvarendaste fläck målad och utpyntad. Gamla och Nya Testamentet, Palæstina och Egypten, Riks-Stånden, Dygderna, Haf och Land, Djur- och- Blomster-verlden — allt detta är här i figurer och bokstafsskrift, i färger och pränt konstmässigt förestäldt.
Salen är 13½ aln lång, 11½ d:o bred och 4½ d:o hög. Östra och vestra sidorna hafva hvardera ett fönster; södra sidan har 2:ne, af hvilka det ena utvändigt omkransas och beskuggas af yfvig murgrön. Att fönstren, med deras 3 bågar i bredd, från början varit lägre, synes tydligt af de ursågade väggstyckena, som derigenom på några ställen blifvit skadade. — Hvad väggarna beträffar, så går nederst en (i nyare tid tillkommen) 20 tum hög fotlist; derofvan vidtaga de målade väggstyckena, föreställande jagt i en sydländsk skog, här och der med utsigter af hafvet; och öfverst går kring hela salen en hög list (1 aln 3 tum), liksom en målad fris, innehållande 21 taflor ur Gamla Testamentet, samt 2:ne landskapsstycken med figurer. — Väggstyckena föreställa, såsom nyss nämndes, en sydländsk skogstrakt af den yppigaste vextlighet: man ser fantastiskt tecknade vexter, blommor och
